|
Skriven av Vinter den 10 juli 2008
|
2006 anordnade förlaget Bonnier Carlsen en skrivtävling med fantasytema för ungdomar. Vann gjorde Julia Sandström och förlaget bad henne att fortsätta skriva. Resultatet blev Sandströms debutroman, På ödets vingar som är första delen i en planerad serie, Nyckelväktarna.
I centrum står Liva och Comil, vars liv förändras dramatiskt när de plockar upp en medvetslös man ur vattnet från sin morfars fiskebåt. Mannen, Shanzoc, är en karit (en sorts bevingad varelse) i människoform. Han är också en Bevarare, med uppgiften att hitta och skydda de nycklar som kan öppna en viss port som spärrar vägen för vidunder som skulle ödelägga världen om de släpptes ut. Mot sin vilja får han med sig ungarna på uppdraget.
Det märks att det är en ung och oerfaren författare som har skrivit, för språket snubblar en hel del, särskilt mellan det vanliga och försök till en lite mer högtravande språkdräkt som fantasyn ofta får dras med. Ibland dyker det upp någon riktigt konstigt formulerad mening som får mig att undra varför redaktören inte har gjort något åt den. Det är absolut imponerande att en 16-åring har skrivit det här, men jag hade ändå velat ha en större insats från förlagets håll när det gäller redigeringen.
Det som är fungerar bäst i På ödets vingar är Shanzocs ambivalens. Han vill inte ha ansvar för Comil och Liva, han ljuger för dem om vem han är och tänker flera gånger lämna dem, men samtidigt är han väldigt ensam och deras gemenskap lockar honom. Det är också en intressant värld, där syskonens samhälle efter ett tidigare krig är inspärrat bakom en hög mur och Sandström verkar ha tänkt en hel del på förhållandena i och mellan de olika rikena efter kriget.
Trots att jag stördes av språket ibland var På ödets vingar mestadels trevlig att läsa och för yngre läsare som fokuserar på berättelsen - jag är klart äldre än målgruppen nu och tänkte knappast på "bra språk" när jag var 12 - är den nog inte så dum utan tvärt om spännande. Synd bara att det känns som att berättelsen knappt har sparkat igång på riktigt när sista sidan kommer. Men jag är nyfiken på vad Julia Sandström kan åstadkomma när hon har blivit språkligt säkrare. Det ska bli intressant att jämföra med nästa del.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Brandoch Daha · den 10 juli 2008, 13:16
|
Sådant här gör mig så ledsen. Vad är vitsen med att ge ut halvdana verk av sextonåringar? Varför inte odla dem tills det de skriver är bra på riktigt? Det är marknadsföringsjippo och freak show över det: Titta, hon kan fast hon bara är ett barn. :(
|
|
#2 · Vinter · den 10 juli 2008, 18:59
|
Ja, klart det är marknadsföring. Läste nyligen om något förlag som hade inriktat sig särskilt på att ge ut fantasy av unga författare. (Kommer inte ihåg vilket land det var i.) Klart läskigare än att det kommer ut någon enstaka sådan bok ibland.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
