|
Skriven av Julle den 22 juli 2008
|
Det är i det vardagliga som John Ajvide Lindqvist är som bäst. I de små detaljerna som tillsammans utgör ett liv. Inte nödvändigtvis i det mimetiska – det är inte där hans storhet ligger. Ajvide Lindqvist lyfter inte in vardagen i det fantastiska, han lyfter in det fantastiska i vardagen. Han får, när han är som bäst, vampyrer, vandöda och hotande hav att kännas alldeles självklara, enkla att acceptera. Det skrämmande, i den mån skräck som Hanteringen av odöda är skrämmande, ligger oftast inte så mycket i vad som händer som i att det händer personer som man bryr sig om och känner med.
I samband med Människohamn har H.P. Lovecraft nämnts här och där, och visst finns det en poäng i det, men oavsett eventuell inspiration därifrån och trots den gemensamma genren så är de två mycket olika författare. Det går inte att acceptera Lovecrafts skräck som ett självklart inslag i vardagen – vilket är tur, för det hade förtagit mycket av hans poäng. Det skrämmande hos Lovecraft är ofta främmande, oförståeligt, ofattbart. Hos Ajvide Lindqvist är det någonting som står huvudpersonen nära. Hans vandöda är betonat älskade, eller före detta älskade; de är inte anonyma zombier på jakt. Hans vampyr är varken ett rent monster, som hos Bram Stoker, eller en sexsymbol som lever på det exotistiska, som hos en lång rad mer eller mindre oläsliga senare författare. Den passar alldeles för väl in i en grå Stockholmsförort för det. I Människohamn fjärmar sig Ajvide Lindqvist en smula från det här, går mot det större och främmande, men han frångår aldrig helt vanan att låta skräckelementet vara någonting som huvudpersonen har ett personligt förhållande till – en sak som inte nödvändigtvis gör hans böcker mer skrämmande, men definitivt bättre. När han i Människohamn närmar sig en mer lovecraftiansk vinkel är det med delat resultat: jag tycker inte att det är i det okända som hans främsta styrka ligger, men likväl är det här ett mycket lyckat skräckelement, så länge som det förblir okänt. Det är havet som hotar i Människohamn, och havet är skrämmande – men inte det som döljs i det. Lovecrafts tryckande stämning, hans egenartade prosa och estetik, har sina poänger, men jag läser hellre John Ajvide Lindqvist, som är en skickligare författare på så många plan.
I Människohamn får han ändå problem: när det främmande är främmande snarare än vardagligt är det inte lika lätt att se det som självklart, och i de nästan mer fantasyartade bitarna mot slutet av boken tror jag inte på samma sätt på det som Ajvide Lindqvist skriver. Kanske skär det för mycket mot min upplevelse av bokens tidigare delar, kanske klarar han inte av skildringen av passager mellan världar eller tider. Han är bättre när han låter det fantastiska komma till de människor han skriver om när han låter människorna gå till det fantastiska.
Människohamn är en bok om sorg, om förlust och vad den gör med människor. Om att misslyckas med att gå vidare i livet. Ajvide Lindqvist är en duktig – inte fantastisk, inte lysande, men med god marginal tillräckligt bra för att göra det han gör – psykologisk skildrare. Han lider här inte av det alldeles för breda fokus som gjorde att man aldrig riktigt kom när huvudpersonerna i Hanteringen av odöda, utan låter läsaren komma in i deras liv, in i Domarö och lära känna både dem och platsen. Anders sökande efter sin förlorade dotter, hans benägenhet att offra vad som helst för att få tillbaka henne, blir därför inte bara trovärdigt, utan även någonting man känner med.
Om Låt den rätte komma in var en skildring av en plats knuten till en tid så är Människohamn en skildring av en plats genom tiden. Jag har inte upplevt vare sig det Blackebergåttiotal som Ajvide Lindqvists debut utspelar sig i eller hans fiktiva Domarö, skildrad över några decennier men med långt större tidsperspektiv än så, i historier och tillbakablickar. Det spelar ingen roll. De lever, de finns, som tider och platser med en högre närvaro än vissa jag själv har upplevt.
Inför Människohamn konstaterade jag att det kunde vara den sista bok jag läste av Ajvide Lindqvist: efter debuten med Låt den rätte komma in har varje efterföljande bok – romanen Hanteringen av odöda, novellsamlingen Pappersväggar – varit sämre och mindre intressant än den föregående. Pappersväggar var fortfarande läsvärd, men det är så tråkigt att se ett lovande författarskap dala nedåt att jag bestämde mig för att sluta läsa Ajvide Lindqvists böcker om trenden inte bröts.
Lyckligtvis får jag nog läsa även hans nästa bok.
För övrigt bör betyget nedan ignoreras.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Vinter · den 22 juli 2008, 19:00
|
Människohamn. <3
|
|
#2 · Origo · den 1 augusti 2008, 17:59
|
Jag beställde boken idag.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Ajvide Lindqvist, John
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
