|
Skriven av gondal den 18 augusti 2008
|
På baksidan av Greg Keyes The Briar King kan man läsa ett citat av Charles de Lint som menar att han ”was hooked from the very first page”. Om jag skulle försöka peka ut exakt var i boken som historien börjar väcka ett större intresse är risken stor att sidnumret skulle bli tresiffrigt. Det är inte så att The Briar King, första delen i serien The Kingdoms of Thorn and Bone inte griper tag i läsaren, men det tar sin rundliga tid. Till att börja med känns det som om första hälften av boken mest fungerar som en eller flera långa prologer och bakgrundsförklaringar, och att Keyes framförallt verkar ägna denna den första av hittills fyra delar till att placera ut spelpjäserna.
Handlingen kretsar kring hovet i ett rike som sett bättre tider, och som en gång grundades genom att människorna gjorde revolt mot uråldriga och magikunniga halvgudavarelser som höll dem som slavar. De forntida krafterna har dock inte försvunnit helt ur människornas värld utan ligger alltjämt och pyr i form av myter, och är på väg att blossa upp. Några som kommer i kontakt med det annalkande hotet är kungafamiljens yngsta barn prinsessan Anne, som drabbas av märkliga syner och drömmar, samt en skogvaktare och en övernitisk munk som hittar spår av människooffer och mytologiska väsen djupt inne i skogen.
Keyes bygger på många håll upp en vacker, suggestiv stämning i omväxlande skogs- och hovmiljö med det vaga, underliggande hotet från de halvt bortglömda myterna i bakgrunden. Ännu bättre är de humoristiska avsnitten, som nog var det jag personligen uppskattade mest. Däremot sätter strukturen ibland krokben för själva intrigen. Korta kapitel kan ofta ha den fördelen att de upprätthåller ett visst berättartempo, men i fallet med The Briar King och dess ständiga perspektivbyten medels korta kapitel tjänar detta snarare till att förhala det hela ytterligare; det tar lång tid att komma till saken.
Sammantaget är The Briar King en omsorgsfullt hoppusslad inledning på vad som tycks vara en serie med en hel del anspråk. Karaktärerna är på det stora hela trevliga bekantskaper och Keyes låter ofta deras särdrag komma till uttryck genom var och ens personligt språkbruk, varibland kan nämnas en slags pseudoskandinaviska som en av huvudpersonerna har som dialekt. Den något ryckigt berättade historien bygger mycket på stämningar som tyvärr inte alltid utvecklas så mycket som man kunde önska, men däremellan är den alls inte utan förtjänster.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Reborn · den 18 augusti 2008, 17:49
|
Jag tyckte att det var en bra och underhållande bok -- fann den faktiskt också, till skillnad från dig, riktigt intensiv -- med en tillräckligt engagerande och originell handling för att hålla intresset uppe ... men med trista och klyschiga karaktärsporträtt som verkligen försvagade helhetsintrycket. På många sätt känns det som en ljusare och tråkigare variant av George RR Martin, om än helt klart läsvärd.
Andra boken i serien tyckte jag var sämre än första -- även om den var okej -- och tredje har jag ännu inte läst.
|
|
#2 · gondal · den 21 augusti 2008, 15:54
|
"En ljusare och tråkigare variant av George RR Martin" är nog en ganska passande beskrivning.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
