|
Skriven av Vinter den 31 augusti 2008
|
Det var med viss tveksamhet jag plockade upp Nekromantikerns födelse, tredje boken i ryske Nick Perumovs Svärdens väktare. Å ena sidan tyckte jag att de två tidigare delarna, Diamantsvärdet och träsvärdet del ett och två, var en bra historia. Å andra sidan har Perumovs sätt att berätta flera drag som är väldigt irriterande. Till min glädje märkte jag att de senare har dämpats en del i den här boken.
Diamantsvärdet och träsvärdet hade ett episkt upplägg som följde många olika karaktärer och handlingen rörde sig över stora områden. Det var inbördeskrig och dessutom stod hela världens öde på spel. I Nekromantikerns födelse ligger fokus istället på en person. Fess, som i de tidigare böckerna var en skicklig krigare och magiker, har här hamnat i en annan värld och tappat minnet. En gammal trollkarl känner potentialen i honom och skickar honom till akademin för att utbildas. Där blir han den första som studerar nekromanti på väldigt många år.
Efter examen ger sig Fess iväg för att göra sitt jobb – stilla oroliga kyrkogårdar och annat trevligt som nekromantiker sysslar med – men han hamnar snabbt på kollisionskurs med den heliga inkvisitionen och dessutom verkar någon starkare makt hålla ögonen på honom och vill ge honom uppdrag. I ett antal korta kapitel får man också följa ett annat gäng från förra boken: några magiker som fastnat mellan världarna i Mellanverkligheten och försöker ta sig hem.
Kanske passar det Perumov bättre med ett smalare fokus och färre karaktärer, eller så blev han helt enkelt bara bättre mellan de två böckerna, för Nekromantikerns födelse är inte alls lika världsbyggarinsnöad och övertydlig i berättandet som Diamantsvärdet och träsvärdet och framför allt är de så irriterande inre monologerna betydligt färre här. Allt det som var störande i Diamantsvärdet och träsvärdet finns visserligen kvar, men i dämpad form. Det ska bli intressant att se om utvecklingen fortsätter åt det hållet.
Perumovs styrka är fortfarande hans förmåga att vara förbannat medryckande. Jag vill hela tiden vidare, hela tiden veta vad som kommer sedan. Däremot är han inte något vidare när det gäller att skildra personer att känna engagemang för. Deras sätt att tala känns ibland styltigt och deras inre monologer kan, som jag nämnde i en tidigare recension, få dem alla att framstå som världens töntar. Just i personskildringen finns den största fördelen med att fokus ligger på Fess. Det ger honom utrymme att vara en komplett person, istället för – som i förra boken – bara en av många små figurer som ränner omkring på Perumovs spelbräde.
I Nekromantikerns födelse dyker det också upp en figur som jag faktiskt fortfarande saknar, flera dagar efter att ha läst ut boken. Det är Fess’ lärare i nekromanti, en ensam varelse som skys av de övriga magikerna på akademin. Man kan tänka sig att läraren i de mörkaste formerna av magi skulle vara en riktigt läskig typ, men när Fess kommer dit skäms läraren över sina slitna lokaler och suckar över att hans ämne diskrimineras i den akademiska byråkratin. Hur ska han kunna undervisa om hans elev inte får några lik att öva på, va?
Tyvärr finns det också en figur i Nekromantikerns födelse som jag direkt stördes av nästan varje gång hon visade sig. Atlika, en ung kvinna som bekänner sig till den mörka magin, känns inte som en riktig karaktär utan bara som en onödig genväg som Perumov svänger in på då och då. Hon framstår som ett klumpigt verktyg för att få handlingen att löpa i vissa banor – nu ska Fess få problem, nu ska Fess få problem igen, nu ska Fess bli räddad – och inte som en romanfigur med en äkta plats i berättelsen.
Desto mer äkta är förväntan jag känner inför att få möta det som hotar utanför. Som sagt tenderar Perumov att förklara alldeles för mycket, men när det gäller just de utomvärldsliga fienderna, det stora hotet som står över allt internt käbbel i de olika världarna, har han lyckligtvis lämnat kvar en känsla av mystik. De är krafter som får vara ogripbara och det bli en väldigt bra effekt av något enormt och ofattbart när allt annat är så tydligt.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Findolfin · den 1 september 2008, 11:05
|
Har läst den, och gillar det rätt så mycket.
|
|
#2 · Seven · den 5 september 2008, 19:01
|
*Fundering* Går det att läsa den som en fristående bok, eller bör de tidigare böckerna plöjas igenom? =)
|
|
#3 · Vinter · den 7 september 2008, 14:48
|
Man bör nog helst läsa de tidigare böckerna. Även om handlingen är ganska fristående så hintas det mycket till tidigare grejer.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
