|
Skriven av Glo den 8 september 2008
|
The Bell at Sealey Head är Patricia A. McKillips nyutgivna bok, efter något års tystnad. Den har på alla sätt och vis den distinkta McKillip-känslan, med det målande språket, den mystiska stämningen och den stilla handlingen. Jag skulle till och med kalla den typisk. Det är också vad boken står och faller på. McKillip har nu, efter mer än trettio år med pennan, finslipat sin stil ner till det minsta ordet. Jag vet att hon kan skriva sådana här typer av berättelser, bättre än någon annan jag stött på, dessutom. The Bell at Sealey Head är inget undantag. Men det här var den första boken i en rad av många som fick mig att reagera på återkommande miljöer och teman. Hur skulle McKillip skriva något annat?
Den här upptäckten hindrade mig dock inte från att fängslas av den lilla fiskebyn, med den osynliga klockan som klämtar varje solnedgång. Det vindhärjade värdshuset på klipporna, där den blinde fadern har dragit sig tillbaka och låtit sonen stiga in i rollen som krögare. Dottern till den rika köpmannen som sitter och skriver i en liten skrubb när hon inte uppvaktas av mannen som tror att sådana tokigheter botas med ett sunt giftermål. Hushållerskan som bor i herrgården där byns förnämsta dam ligger på dödsbädden. Prinsessan i en värld av rutiner hon inte kan lämna, med dörrar som ibland öppnas till Sealey Head. Den nyfikne främlingen som kommit för att undersöka mysteriet med klockan.
Boken innehåller förvånansvärt lite konflikter. Istället rör den sig framåt i takt med våra huvudpersoners upptrappande interagerande. Vad annat kan man vänta sig av en fiskeby med få invånare och en solnedgångsklocka? Men det är mer än tillräckligt. Varje kapitel för något nytt med sig, subtilt oftare än inte. Mot slutet, när vägar och känslor förs samman i en rasande takt, så uppskattar man den stilla inledningen än mer. The Bell at Sealey Head är en bok berättad för stämningens skull mer än något annat. Det är också en bok som på mindre än tre hundra sidor med luftig text lyckas åstadkomma mycket. Även om jag kände igen vissa mönster så föll det mig, inte helt förvånande, i smaken. Jag misstänker att det skulle kunna fungera bättre för någon som inte läst riktigt så många av McKillips böcker som jag har.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Meril · den 10 september 2008, 17:05
|
Dumt att jag inte köpte den när jag höll i den förra veckan låter det som :(
|
|
#2 · Ziz · den 14 september 2008, 18:26
|
Hm, det här lät ju lovande. Får ta och låna den av dig någon gång. :)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
