|
Skriven av Vinter den 11 oktober 2008
|
Det var en mörk och stormig natt. Jo, Ett veck i tiden börjar faktiskt så. Jag kan inte minnas senast jag läste en bok som hade en så fånigt överanvänd första mening och jag skrattade till när jag läste det. Sedan följde många fniss under läsningen, men de senare berodde lyckligtvis på att Ett veck i tiden är mysigt rolig och inte på fler klyschiga formuleringar.
Meg Murry har det inte lätt. Hon är klumpig, bråkar med lärarna och dessutom är hennes pappa försvunnen. Men när den märkliga Tant Vadå dyker upp börjar det hända saker. Fantastiska och läskiga saker. Tillsammans med sin lillebror, en överintelligent femåring som säger saker i stil ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”, reser hon mellan världar för att rädda sin far – och alla andra – från en ondska som breder ut sig. Genom att ”tessra”, att vika tid och rum, kan de färdas långa avstånd på nolltid.
Madeleine L’Engle, som dog förra året, skrev A Wrinkle in Time 1962. Den har getts ut på svenska tidigare, men det här är en ny översättning. Medan tiden har sprungit ifrån en del inslag, känns andra väldigt nutida. Den skrämmande planeten Camazotz, där ett helt och hållet likriktat samhälle styrs och övervakas av DET, skulle lika gärna kunna vara ett inlägg i dagens debatt om övervakningssamhället, även om det i boken inte bara är till för att representera en värld som är ofri utan också kärlekslös.
Kärlek är ett centralt tema i Ett veck i tiden. Meg må ha det svårt i skolan och med vänner, men kärleken i hennes familj är hennes trygghet. Och trots att hennes utskällda egenskaper som otålighet och envishet visar sig vara väldigt bra att ha i kampen mot DET är det i slutändan hennes förmåga att älska som räddar henne och de andra. Det blir lite smetigt och övertydligt ibland, men det vägs upp av att L’Engle skriver med mycket humor. Det är ett stort leende penslat över hennes bildspråk och Tant Vem citerar konstant allting från latinska ordspråk till Shakespeare.
Ett veck i tiden har ett ibland väldigt uppenbart kristet budskap, vilket säkert skulle störa en del läsare. Jag har inget större problem med det i sig, men däremot med hur det framförs. Det hade räckt alldeles utmärkt att låta berättelsen vara som den är, man skulle förstå det ändå utan att det kom ivägen för något annat. Men varje gång någon av tanterna bokstavligt börjar snacka om Gud känns det malplacerat, inslängt lite hur som helst.
Det är också synd att Ett veck i tiden ramlar i den ganska vanliga fantasyfälla där tanterna Vadå, Vem och Vilken är den typ av mycket kunniga och mäktiga varelser som vägleder hjältarna men som av någon dum anledning, som läsaren inte alls förstår, ändå inte kan hjälpa dem. Men annars är det en charmigt berättad historia om en misslyckad tjej som inser att hon också kan åstadkomma något.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Lampros · den 12 oktober 2008, 09:33
|
Inte ens övermäktiga väsen kan hjälpa oss, om vi inte vill bli hjälpta... det kanske är den implicita moralen i såna fall.
För övrigt hette upphovsmannen till inledningen "It was a dark and stormy night", Bulwer Lytton. Läs "The Coming Race" (varelser under jorden tar över världen), "The Last Days of Rome" och "Rienzi", den siste folktribunen, en renässansmelodram som även inspirerade Wagner till en opera, hans första.
Och utan att smöra för mycket kan jag säga att dina recension är välskrivna. DN och SvD:s litteraturbevakning följer jag inte längre, men jag följer Catahyas!
|
|
#2 · Brandoch Daha · den 13 oktober 2008, 12:54
|
Ojojoj, vad jag hatade den här boken! :) Jag hade gett den en klockren etta. Smörja!
|
|
#3 · Vinter · den 13 oktober 2008, 17:28
|
#1 - Tack. :)
#2 - Haha! :D Jag tyckte att den var söt och rolig. Sliskvarning iofs, men det står jag ut med.
|
|
#4 · Vinter · den 14 oktober 2008, 00:40
|
Tillägg: men jag förstår absolut att man kan hata den. Jag tror att jag läste den vid fyra tillfällen, och vid något av dem tyckte jag att den var rätt pissig och irriterade. Något med tonen. Vid de övriga tyckte jag att den var söt. Humörsvängningar? ;)
|
|
#5 · Brandoch Daha · den 14 oktober 2008, 08:58
|
Men jag är man; jag drabbas inte av humörsvängningar, är okänslig för blodsockerfall, har alltid gott morgonhumör och märker inte av årstiderna eller månens faser. Så vad kan det vara då?
|
|
#6 · Vinterdotter · den 14 oktober 2008, 11:13
|
#5 *lol*
|
|
#7 · Vinter · den 15 oktober 2008, 20:16
|
#5 - *hormonellt fniss*
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
L´Engle, Madeleine
|
|
Serie
|
The Time Quintet
Första
boken
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
