|
Skriven av Luna Noire den 23 mars 2009
|
Inspirerad av HC Andersen och Selma Lagerlöf har Inger Edelfeldt skrivit en samling med konstsagor för vuxna. Hon har tidigare bland annat gett ut ungdomsromanerna Hemligt ansikte och Skuggorna i spegeln, vilka båda bär drag av fantasy och sagor. Ramberättelsen i Namnbrunnen utspelar sig på Akasha-torget i staden Pa Ghad där historieberättare från alla världens hörn samlas för att förtälja sina sagor. Namnen för tankarna till Tusen och en natt, och de flesta av sagorna känns också orientaliska snarare än nordiska.
Det är ganska tydligt att Edelfeldt hämtat inspiration från redan befintliga källor. Den första sagan i samlingen, Palatset som vände sig bort från havet, har påtagliga likheter med HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, i sagan om Månbarnet efterfrågas boken Necronomicon och självaste Anubis dyker upp i en av sagorna. Men det finns också sagor som mer liknar Edelfeldts tidigare böcker, där psykologiska skeenden är i fokus snarare än magiska och där sagoformen snarare blir en metafor för något annat. Men vad detta något kan vara får läsaren själv klura på. Sagorna har inte heller något definitivt lyckligt slut, utan lämnar en hel del åt läsarens fantasi, vilket faktiskt bara gör dem intressantare. Några fartfyllda äventyr är det inte heller frågan om, utan de flesta sagorna är stillsamma, lite eftertänksamma.
Edelfeldt själv skriver på bokens baksida att hon ville låta sitt eget nutida språk stå tillbaka för att i stället använda sagans tydliga språkbruk. Trots det tycker jag att hennes eget språk skiner igenom väldigt tydligt och det känns bara konstigt när hon använder gammalmodiga, lite tunga ord i stället för nyare och mer neutrala, och jag vet inte om sagorna vinner särskilt mycket på det.
Men i det stora hela gillar jag Edelfeldts sagor. De är både vackra och stämningsfulla och har dessutom något att säga på ett allmänmänskligt plan.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Glo · den 25 mars 2009, 21:38
|
Jag blev lite lässugen nu. :)
|
|
#2 · Charon · den 26 mars 2009, 17:00
|
Jag är ganska sugen på att ge Edelfeldt en chans till revansch efter den tyvärr ganska usla Skuggorna i spegeln, men jag drar öronen åt mig när jag läser det recensionen säger om språket. Bland annat just Edelfeldts konstiga, krystade tonårsspråk var en av anledningarna till att jag inte kunde med Skuggorna i spegeln. Att än en gång se henne klämma in sig i en språkkostym som inte passar är inget jag längtar efter.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
