|
Skriven av crestfallenforyears den 22 september 2009
|
Drizzt Do'Urden lever ensam bland Underdarks tunnlar och grottor efter att ha lämnat den snedvridna och hänsynslösa tillvaron bland sitt folk i Menzoberranzan. Han klarar sig bra utan de andra svartalverna och de faror i form av andra underjordiska varelser som då och då dyker upp, eliminerar han med lätthet. Men ensamheten tär hårt på Drizzt. De enda tillfällen han talar är när han frammanar sin spöklika panter, Gwenhwyvar. Hans rationella jag börjar blekna, medan rena instinkter tar över och styr honom. Han har blivit en ren överlevare, men han börjar tvivla på att enbart överlevnad är värt allt detta.
Hans mor, Matron Malice, har förlorat sin illvilliga spindelgudinnas gunst på grund av honom, och vill till varje pris se honom död. Såväl hennes liv som plats i samhället hotas av det faktum att Drizzt fortfarande är vid liv. Hon vet precis vilken svartalv som ska skickas efter hennes fördömde son, den enda som har en chans att kunna göra slut på honom. Det enda problemet är att denna svartalv är död, offrad till spindelgudinnan Lolth av Malice själv.
En sak som jag ständigt noterar medan jag läser böckerna om Drizzt är hur skickligt Salvatore skildrar de många striderna. Varje utfall, parering, slag och spark är välbeskrivet och gör att kamperna känns levande. Hans många olika karaktärer slåss på vitt skilda sätt, och även om det är Drizzts strider som är bäst så lyckas han bra med varje enskild kamp som förekommer i berättelsen.
En annan sak som verkligen lyfter upp hela serien är den komplicerade och underhållande personlighet som är Drizzt Do'Urden. Trots att han, med svartalvers mått mätt, är "god" så betyder det knappast att han är någon hjälte. Han är ofta ilsken eller tvär och förlorar då och då kontrollen över sin mer krigiska sida som törstar efter död och strid.
Jag kan egentligen inte komma på speciellt mycket jag inte gillar med Exile. Den är inget man ligger och sträckläser till klockan fem på morgonen eftersom man omöjligt kan lägga den ifrån sig, men det är heller ingenting man kan döma en bok efter. Detta är actionfylld underhållning på hög nivå, och karaktärerna har dessutom känslor också - inte bara krigiska kvalitéer. Jag tror att Exile dessutom skulle kunna utgöra ett häftigt dataspel.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
