|
Skriven av crestfallenforyears den 26 december 2009
|
Krasnegar är ett litet kungadöma beläget i oländig terräng och av minimal politisk betydelse. Men Krasnegar har alltid styrts av kungar och varje regent har haft en son som kan ärva tronen. Så är icke fallet för kung Holindarn som inte har några fler barn än dottern Inosolan. Han har bestämt sig för att låta henne ärva, men det kan visa sig problematisk då halva kungadömets befolkning kan motsätta sig en kvinnlig regent. Inos skickas iväg till Kinvale, ett relativt närbelägen, men mycket mer förfinat, furstedöme tillsammans med sin faster Kade. Här ska hon lära sig att dansa, brodera och konversera på ett hövligt sätt. Om det är möjligt ska hon helst också finns sig en make, men det ska vara en hon själv vill ha.
Hennes bäste vän är blott en simpel stallpojke och lämnas kvar i Krasnegar. Han har alltid haft bra hand med alla slags djur, men nu börjar hans förmåga att bli kusligt stark. Dessutom verkar han kunna se vad andra inte kan. Men det är någonting som får honom att betraktas med misstänksamhet från de andra Krasnegarborna. I skydd av natten avlägsnar han sig ifrån Krasnegar tillsammans med sin nyfunne vän Andor. Men vem är denne egentligen?
Det Magiska Fönstret är det första jag läst av Dave Duncan, och jag kan knappast påstå att jag är imponerad. För det första är inte språket det bästa, även om detta kan bero på översättningen, där man varit alldeles för generös med utropstecken, för att ta ett exempel. I övrigt är handlingen inte heller något att hurra för och karaktärerna har en tendens att utvecklas åt lite olika och motsägande håll. Författaren lyckas varken hålla intresset uppe eller förmedla en läsvärd historia. Det finns vissa ljusglimtar i Det Magiska Fönstret. Andors speciella relation till fyra andra män är ett väldigt speciellt arrangemang, för att inte vara alltför detaljrik, och den unge svartalfen Tuppkycklings interagerande med Rap kan vara ganska roande emellanåt.
Men jag skulle knappast rekommendera någon att påbörja Duncans serie. Visserligen tog inte de 430 sidorna någon direkt tid att ta sig igenom men det är ändå inte värt det. Nej, det är inte speciellt troligt att jag kommer plocka upp de återstående tre delarna i denna serie - så roligt hade jag inte åt Tuppkyckling.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
