|
Dragons of Spring Dawning
|
|
Skriven av crestfallenforyears den 11 februari 2010
|
Tanis Halvalv finner sig oförmögen att lämna Kitiara, en av de två kvinnor han älskar, trots att hon är en Drakmästare i Takhisis, den Mörka Gudinnans tjänst. Hon tror att han är på samma sida som henne i kriget om Krynn, och han kan inte förneka att han trots allt övervägt det. Men hans vänner krigaren Caramon, magikern Raistlin, den forna barflickan Tika och kendern Tasslehoff väntar tålmodigt på honom, och han kan omöjligt svika dem. Och tanken på Laurana, den alvkvinna han älskar, är nog för att han ska kunna lämna Kitiaras famn.
Laurana har slutligen fått tillgång till något som kan vända kriget till deras fördel. Hon har också blivit befodrad till general över de Solamiska krigarna, och kallas den Gyllene Generalen. Hon har fört hopp till de goda trupperna, och äntligen börjar saker och ting att ljusna i takt med att snön smälter bort och våren börjar visa sig. Men ännu är inte kriget vunnit, och mycket kan ännu hända. Beslut måste fattas, strider måste stå och ännu kan vad som helst hända.
Förhoppningen om att denna bok skulle kunna mäta sig med den första i serien, vilket bok nummer två misslyckades med, krossades ganska snart. Det är inget fel på boken, men det blir aldrig riktigt lika bra som Dragons of Autumn Twilight. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som saknas, men något jag ogillar är Caramons ständiga passivitet när det gäller brodern Raistlins elakheter. Vad än Raistlin säger till eller gör mot Caramon så fortsätter krigaren att ta hand om och hjälpa sin bror. Man kan ju tycka att han ska tröttna till slut och be Raistlin att dra åt helvete. Men nej då, han fortsätter att leka självuppoffrande bror, och till slut blir det bara för mycket.
Men det finns bra delar i Dragons of Spring Dawning också. Tanis kamp mellan sin mänskliga respektive alviska sida som förstärks i och med att han måste välja mellan Kitiara, den mänskliga kvinnan, och Laurana, alvkvinnan, ger djup åt den i övrigt för det mesta krigiska handlingen. Det finns en hel del känslomässiga partier i boken, såväl som renodlat svärdviftande.
Dragonlance Chronicles är bra fantasy, men jag tvivlar på att jag kommer läsa så mycket av de övriga Dragonlance-böckerna när jag väl är klar med den här serien. I alla fall inte på ett tag.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Isíliel · den 11 februari 2010, 19:33
|
Läste själv hela serien förra vintern, på svenska dock, vilket kanske var ett misstag då språket kändes barnsligt. Vet inte hur det låter på engelska men kan ju hoppas det är bättre.
Tyckte själv att Caramons överbeskyddande stil gick på nerverna. En del ställen i böckerna var ändå bra och fängslande.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
