|
Skriven av crestfallenforyears den 31 augusti 2009
|
För två år sedan rymde Rose och Lissa ifrån S:t Vladimir, en internatskola för vampyrer. Lissa är en moroi, en levande vampyr med magiska krafter medan Rose är en dhampir, en halvvampyr, som tränas till beskyddare av moroi som ständigt är utsatta för hotet från strigoi, de vandöda vampyrerna som blir starkare av moroiblod. På S:t Vladimir undervisades de båda tjejerna, Lissa som sista ättling till en kunglig ätt, och Rose som Lissas blivande beskyddare. Men Lissa är inte som de andra moroi - till synes har hon ännu inte specialiserat sig på någon magi, men egentligen så har hon tillgång till krafter som väldigt få överhuvudtaget får, och ännu färre överlever. För att skydda Lissa rymde Rose tillsammans med henne, men nu står skolans beskyddare i princip på deras dörrtröskel, och det finns inte en chans att komma undan. De släpas tillbaka till S:t Vladimir, för att återgå till sina studier, men mitt bland alla rykten, viskningar och lögner som omger Lissa och Rose, behöver moroiprinsessan sin unga beskyddare och bästa vän mer än någonsin.
En liten misstanke dyker upp när man upptäcker att Bonnier Carlsen släpper både denna bok, samt nästa i samma serie och de två första böckerna i svensköversättningen av Casts House of Night-böcker samma dag. Kan detta måhända bero på den vampyrfeber som Stephenie Meyer startade med sin serie? Vampyrböcker för ungdomar verkar vara någonting att satsa på. Men letar man likheter mellan Törst och Meyer så får man leta ett tag.
Böcker som Törst kan rätt och slätt kallas underhållning. Inget fel med det, men vill man ha något med en hel del djup så får man hitta något annat. Missförstå mig rätt - jag uppskattade boken. Men den lämnar inte direkt något avtryck och att jag läste större delen av boken under en sittning beror snarare på att den var så lättläst än så pass andlöst spännande att den var omöjlig att lägga ifrån sig. Även om jag inte kan hitta någonting i Törst som borde höjas till skyarna, så kan jag heller inte hitta så mycket att klaga och vilja ändra på. Jo, hur löjligt beroende Lissa är av Rose och i princip beter sig som en liten unge som omöjligt kan ta vara på sig själv. Men detta avtar ju längre man läser, dels för att man får reda på varför, och dels eftersom Lissa faktiskt blir starkare i sig själv under bokens gång. Emellertid så verkar de flesta moroi vara precis likadana; ingen tycks våga sticka ut så mycket som en fot utanför dörren utan att vara omringad av beskyddare.
Men i övrigt är det mesta helt okej, även om det, som sagt, aldrig når någon himlahöjd. Lagom mängd skolskvaller, spänning och lite romantik. Jag vill defintitivt läsa klart serien, och jag kan rekommendera boken, men jag känner inte att min bokhylla skulle vara ett mästerverk fattigare om nu Törst inte hade stått där.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
