|
Skriven av crestfallenforyears den 16 mars 2010
|
Arpazia är drottning i ett rike där varje undersåte kallar henne häxa, och hustru till en man som knappt yttrar ett ord till henne. Det enda de har tillsammans är dottern Candacis, även kallad Coira, men ingen av hennes föräldrar lägger märke till henne. Istället tas hon om hand av ett antal barnjungfrur medan hennes mor trånar efter en skogens jägare och hennes far styr sitt rike. Hon vandrar bortglömd i palatset och växer upp i tysthet. Hon är vacker, men hennes svarta hår, bleka hy och alldeles för röda läppar ses också som något onaturligt, och hon är alldeles för lik sin galna mor, häxdrottningen, som alla föraktar och fruktar. Mor och dotter; båda två fördömda och utstötta. Ingen vill veta av dem och de göms undan i skuggorna. Men ständigt finns Arpazias spegel, den som tjärnarna kallar häxspegeln, och den iakttar, visar och styr.
Vid första anblicken ter sig White As Snow ganska förvirrad och kryptisk. Vid andra anblicken också. Samt tredje. Hela handlingen är aningen förvirrad - den flyter ihop, man har svårt att veta om det är nutid eller det förflutna, eller till och med bara fantasier och drömmar.
Det är en återberättning av den klassiska sagan Snövit, men den skiljer sig radikalt ifrån Disneyversionen, och har mer gemensamt med de tidigare versioner av sagan som bröderna Grimm, och senare Walt Disney, utgick ifrån. Introduktionen av boken berättar om hur sagan om Snövit uppstod och att den daterar ända tillbaka till 1634. I White As Snow hittar du inga dansande dvärgar eller räddande prinsar - men däremot en hel del ondska och hat, samt en excentrisk dödsprins vid namn Hadz som lider av ständig huvudvärk. För i denna återberättelse av Snövit har myten om Demeter och hennes dotter Persephone, som stals av dödsguden, vävts in. Detta bidrar ju knappast till att sänka den förvirrade stämning som råder genom hela boken.
Men, bortsett från det förvirrande, så har Lee lyckats bygga upp en bra och mystisk mörk stämning som ligger likt ett tyst eko av smärta och galenskap bakom varje ord, varje rad. Karaktärerna är dock ett problem, då de verkligen håller sin distans trots att författarinnan lägger ner både ord och tid på att beskriva känslor och tankar. Arpazia och Coira, huvudgestalterna, är båda två kyliga i sin personlighet, och det är de även mot läsaren. Oftast när man läser en bok känner man dem väl när boken är slut, men så är det inte med denna roman.
När det gäller att tycka till om White As Snow står jag verkligen och väger, och vet inte alls riktigt hur jag ska sammanfatta det hela. Det absolut en intressant vinkling på Snövit-sagan och det fungerar faktiskt ihop med myten om Persephone. Men det finns saker i boken som jag inte alls gillar, och den levde inte upp till de förväntningar jag hade på den. Dock så skulle den nog behöva läsas utan att man vet någonting alls om Snövit-berättelsen för att den ska vara som bäst, vilket kan bli svårt.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
