|
Skriven av crestfallenforyears den 1 april 2010
|
Anita Blake får ett telefonsamtal ifrån Edward, en monsterdödare liksom hon själv men med betydligt mer smak för blod och död, och han talar om för henne att han precis har erbjudits en enorm summa pengar om han dödar henne så snart som möjligt. Han säger att han tänker tacka nej till kontraktet, men är säker på att någon annan lönnmördare kommer att nappa på det så snart han avsäger sig det. Anita har fullt tillräckligt med beskydd - hon dejtar både en varulv och en vampyr och dessa båda har rejäl styrka till sitt förfogande, och med Edward på väg för att hjälpa med sin sedvanliga gigantiska arsenal i släptåg borde hon i alla fall känna sig någorlunda säker. Men att veta att någon betalar enorma summor till den som dödar henne, är nog för att skrämma till och med Anita. Och som om hon inte hade nog med sina båda pojkvänner som, förståeligt nog, inte kommer speciellt bra överens.
Om någon kan hålla sig till ett vinnande koncept och ändå inte ha lyckats slita ut det efter sex böcker så är det Hamilton. Men saker och ting börjar bli lite tjatiga nu, även om det känns som om slutet i denna bok öppnar upp för en lite mer intressant fortsättning. Det som är mest tröttsamt i The Killing Dance är att Anita ständigt velar fram och tillbaka mellan sina båda pojkvänner. Plötsligt inser hon att Richard är den hon vill leva med och ingen annan, och sedan är det plötsligt Jean-Claude som gäller, trots att författarinnan gör det klart och tydligt att det är Richard Anita älskar mest.
Dessutom så känner man Anita så väl vid det här laget att hon knappt bjuder på några som helst överraskningar längre. Hon skjuter först och frågar sen, och det är egentligen det viktigaste att veta om henne. Men jag finner mig själv ofta med ett roat leende när jag läser The Killing Dance. För Laurell K. Hamilton kan verkligen skriva underhållande kickass-action som ingen annan urban fantasyförfattare jag läst hittills. Hon lyckas klämma in skämt eller roliga detaljer i precis vilka situationer som helst utan att det känns vare sig smaklöst eller krystat. Det enda som känns krystat är Anitas macho-attityd; kvinnan kan ju inte ens låta någon hjälpa henne upp ifrån golvet efter att hon farit in i en väg.
Underhållande litteratur i alla ära, men om inte lite mer överraskningar dyker upp så kommer det bara vara min ovilja att lämna serier oavslutade som får mig att fortsätta läsa böckerna. Inte ens Hamiltons förmåga att knyta ihop alla detaljer på ett spännande sätt i slutet känns lika imponerande längre. Den sedvanliga mordgåtan är i det närmaste obefintlig, och det känns som om lösningen på den slängs in i berättelsen som lite av en tillfällighet. Jag säger inte att The Killing Dance är dålig, men den skulle absolut kunna slipas till lite.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
