|
Skriven av crestfallenforyears den 4 maj 2010
|
Äntligen är det sommarlov igen och dags för ännu ett spännande läger i Prismagalaxen för Nova. Den här gången kommer det ta rum på den häftiga ökenplaneten Karech och förutom den otroliga möjligheten att utforska den intressanta planeten, så får Nova även träffa sina vänner ifrån den förra lägret, Tudor och Tim, igen. Dagarna fylls av intressant växt- och djurliv, roliga uppdrag och spännande incidenter. Men Nova kan inte låta bli att oroa sig för de silvertrådar som finns i hennes handflata, och som ska skydda henne mot allting som kan skada henne, men också är en uppfinning som organisationen Stjärnan vill åt. Hennes pappa har ägnat de senaste åren åt att se till att de inte får tag i trådarna och använder dem i fel syfte. Och Nova är medveten om att hon måste vara försiktig och se till att inte trådarnas försvarsmekanismer utlöses. Men som om inte det farliga djurlivet vore nog, så är Nova också säker på att det finns någon på lägret som samarbetar med Stjärnan, och utsätts hon för fara så kommer trådarna att beskydda henne, hur mycket hon än försöker dölja dem.
Skaparglädje formligen lyser mot läsarna genom sidorna - det tar inte lång stund att upptäcka hur otroligt roligt författarinnan måste ha haft medan hon skrev den här boken. Den är fylld till brädden av fantastiska varelser, växter och underbar natur. Det är en härligt, sprakande berättelse som nästan till och med smakar av regnbågens alla färger. Att kunna fylla en öken med så mycket liv och färg är sannerligen en bedrift.
Boken följer i ganska stor utsträckning ungefär samma koncept som den första, men det gör egentligen inte speciellt mycket eftersom det är en väldigt bra historia. Mycket är aningen förutsägbart, men boken lyckas ändå innehålla ett visst mått av spänning.
Ingrid Remvall har ett väldigt bra och målande språk som lockar fram ännu en dimension av boken. Ännu en sak som förbättrar läsupplevelsen är de fina illustrationer som finns infogade i början av kapitlen.
När det gäller handlingen skulle ju en hel del kunna förbättras, då det egentligen är de fantastiska omgivningarna och den postmoderna värld som Remvall skapat som är i fokus och det som gör boken så pass bra.
Handlingen är inte tråkig eller dålig på något sätt, men i jämförelse med Karech's öken är den tämligen tam. Det är naturen och utforskningen av denna som står i fokus, och den är bokens största styrka. Men det gör inget - Ökensafarin är värd att läsa bara för att få ta del av planetens fantasirika djur- och växtliv.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
