|
Skriven av Vinter den 20 oktober 2009
|
Så långt vingarna bär är andra delen av Julia Sandströms Nyckelväktarna. Den första delen var resultatet av att hon som 16-åring vann Bonnier Carlsens skrivtävling för unga och de ville att hon skulle fortsätta sin historia.
Nyckelväktarna-böckerna utspelar sig i en värld som befolkas av människor och kariter, som är människoliknande varelser med vingar. Huvudpersonerna är kariten Shanzoc och människobarnen Liva och Comil som är på jakt efter vissa nycklar, för att hindra sammanslutningen De avskydda från att hitta dem först och släppa ut vidunder i världen.
När jag läste första boken På ödets vingar tyckte jag att den var väldigt imponerande för Sandströms unga ålder, men att språket inte var så bra. I Så långt vingarna bär upplever jag att språket är bättre, men tyvärr har berättandet inte gått framåt på samma sätt. Jag har visserligen inte tråkigt utan läser glatt vidare, och den ensamme Shanzocs sköra och försiktiga vänskap med människorna är rörande, men när jag slår igen boken är det med känslan av att inget egentligen har hänt. Shanzoc & co har rest hit och dit och utsatts för diverse hot som de har tagit sig ur, men mycket känns det som en transportsträcka där bara några få händelser skapar riktig spänning.
Vad det är som gör att berättelsen verkar står stilla trots att det händer saker? Jag tror att det beror på att det saknas en drivande rytm. Istället radas händelserna mest ut en efter en på ett monotont sätt. Men jag avslutar på ungefär samma sätt som recensionen av förra boken: det är mycket möjligt att målgruppen varken märker eller bryr sig om de saker som stör mig. Det finns många unga som gillar Sandströms böcker och det hade antagligen jag själv också gjort när jag var i rätt ålder. Men jag tror tyvärr inte att förlaget hade gett ut de här böckerna om de hade skrivits av en vuxen författare.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
