|
Skriven av crestfallenforyears den 27 november 2009
|
På JFK-flyplatsen utför ett plan en perfekt landning. Sedan dör plötsligt allting. Radiokontakten med piloten försvinner, planet rör sig inte ur fläcken och det finns ingenting som avslöjar att det överhuvudtaget finns människor där inne. Att ca tvåhundra människor inte ger vare sig ljud eller rörelse ifrån sig är en omöjlighet, och varför är vartenda ett av solskydden neddragna? Man överväger först om det är en terroristattack, men drar sedan slutsatsen att det verkar otroligt när man tar sig in i planet och upptäcker att varenda passagerare sitter fridfullt död på sin plats. Istället kallas epidemilogen Ephraim Goodweather och hans team från Smittskyddsinstitutet in, och de finner fyra överlevande, men har ingen aning om vad massdöden på planet kan ha berott på. De överlevande sätts i karantän och de döda kropparna forslas till bårhus för obduktion. Men de farsot som har tyckts drabba alla flygpassagerarna är ingen vanlig sjukdom, utan ett virus som går under namnet vampyrism. Och det finns en anledningen till att denna farsot förts till Manhattan och snabbt börjar förslava dess befolkning - världen ska läggas vid vampyrernas fötter, och det snabbt.
När jag satte mig med Släktet första gången tänkte jag läsa ett par kapitel. Jag läste närapå halva boken.
Redan från första sidan så bygger författarna upp en härligt, underbar förväntan och stämning som gör att man hela tiden vill veta vad som händer på nästa sida, och nästa, och nästa. Allting är träffsäkert beskrivet och detaljrikt utan att kännas fragmenterat och dröjande.
Men när man väl tagit sig förbi den fantastiska och stämningsfulla inledningen blir jag faktiskt aning besviken. Författarna har omsorgsfullt byggt om sin inledning och lyckas greppa mig i berättelsen direkt, men sedan, när man väl är fast, så känns det som om de helt enkelt har lagt mindre krut när handlingen väl kommer igång och man vet vad det hela handlar om. Missförstå mig rätt - det är absolut ingen dåligt alls med handlingen i Släktet, tvärtom, men efter en sådan perfekt upptakt känns det trist när resten av historien liksom slätas ut.
Men det hela känns väldigt trovärdigt - Del Toro & Hogan är på det klara med exakt hur deras vampyrer ser ut och fungerar, vilket resulterar i en övernaturlig biologilektion och väl genomförda actionscener. Det känns som om de har full koll på vad de gör genom hela boken, och inga underliga trådar som inte verkar hänga samman någonstans dyker upp. Med detta menas absolut inte att boken saknar överraskningar, för det gör den sannerligen inte. Men Släktet lyckas vara både spännande och oförutsägbar på ett välordnat sätt, om nu det är riktigt rätt ord. Hela berättelsen är lite som en blandning av Bram Stokers Dracula (fast modern), Ken Follet och Stephen King. Vampyrerna i denna trilogi är inga aristokratiska, förföriska skönheter utan smutsiga monster, desperata av blodtörst.
När det gäller just biologidelen finns det vissa saker som känns lite för mycket Blade, men för övrigt har jag ingenting negativt att säga om denna bok. Ställ tillbaka Twilight i bokhyllan, och påbörja Del Toros och Hogans vampyrserie istället.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
