|
Skriven av crestfallenforyears den 12 juli 2010
|
Lirael har aldrig känt sig som en sann Clayr-dotter. Hon ser inte ut som en av dem och hon har inte Synen, som är alla Clayrs födslorätt. Hon kan inte själv Se och har aldrig blivit Sedd i en vision av någon Clayr. I väntan på att Synen ska dyka upp hos henne arbetar hon som bibliotekarie i Clayrs gigantiska och outforskade bibliotek, där mer en enbart böcker dväljs, tillsammans med sin bästa vän den Ökända Hunden, som består mer av Fri Magi som något annat, något som fruktas av Clayr och som för det mesta används av nekromantiker.
Men det Gamla Kungadömet har återigen kastats in i bekymmer, ordentliga bekymmer. Arméer av Döda har dykt upp och de leds av en gåtfull och mäktig nekromantiker som inte ens Abhorsen Sabriel kan identifiera. Och på andra sidan muren som orubbligt skiljer det Gamla Kungadömet från resten av världen finns någon med makt i nekromantikerns ledband som skickar över flyktingar som mördas och återförs som Döda. Kung Touchstone och Sabriel, drottning och Abhorsen, beger sig till Ancelstierre på andra sidan muren för att hitta denna person, och lämnar kungadömet i sina barns vård – Ellimere som ska bli drottning, och Sameth som är nästa Abhorsen. Men medan Ellimere styr riket med självsäkerhet under sina föräldrars frånvaro så är Sameth livrädd för vad det som krävs av honom.
Han lämnar huvudstaden i ett försök att fly ifrån allting – samtidigt som Lirael skickas ut ifrån Clayrs glaciärfästning – men inser att han istället har hamnat närmare problemen än han själv skulle önska. Men trots allt är han prins, med både kungligt och Abhorsens blod i sina ådror, och han inser att han inte kan springa och gömma sig.
Lirael börjar inte alltför lovande. En ung flicka som mest sitter och tycker synd om sig själv för att hon inte den kraft som alla Clayrs besitter ännu har vaknat i henne och för att hon är föräldralös med endast en känslokall moster och en hel drös med kusiner i livet. När Lirael sedan får sitt arbete som bibliotekarie så blir det väl lite bättre, för biblioteket är sannerligen en väldigt fascinerande plats – mer en kombination av museum och lager än ett tvättäkta bibliotek, dock – och beskrivs ingående i första delen av boken. Sedan börjas andra delen och inleds med presentationen av en aningen bortskämd men ändå ganska trevlig prins som för tillfället studerar i Ancelstierre. Det känns inte direkt upplagt för succé, men sedan blir boken faktiskt bättre.
Början, även om det hinner hända en hel del, känns mest som utfyllnad. Det är någon gång efter man har tagit sig igenom första halvan av den som det överhuvudtaget känns som om någonting som verkligen är väsentligt för handlingen sker. Eller riktigt så är det väl inte, men nästan. Men att läsa om hur prins Sameths fruktlösa försök att undfly sin systers hemska tortyr i form att försöka tvinga honom att spela en dansande fågel i en pjäs är roande en stund, men det håller inte i sig.
Men trots att recensionen hittills har innehållit en hel del negativitet, så tyckte jag om Lirael. Handlingen, när det hela sätts igång på riktigt, är faktiskt bra. Det Gamla Kungadömet är fortfarande en intressant plats som Nix lyckas utnyttja på bästa sätt.
Och trots en del sega partier så blev boken aldrig direkt tråkig. Den lyckas i alla fall till någon grad hålla mitt intresse uppe närapå hela berättelsen igenom. Det är en lättläst, relativt flytande bok med, trots allt, ett ganska högt tempo. Mycket ska hinnas med när ett helt kungarike ska skyddas ifrån en invasion av Döda.
Emedan början känns väldigt långdragen, så är slutet det motsatta. Man får intrycket av att Nix helt enkelt kom på att oj, det kanske är dags för ett slut snart och sedan lite slängde ihop något, för att få det överstökat, och liksom högg av berättelsen mitt i. Det är ju en bok till i serien, vilket kan förklara det abrupta slutet, men jag tycker ändå att han kunde ha snyggat till det lite.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
