|
Skriven av gondal den 20 mars 2010
|
I New York går Quentin Coldwater sista året i skolan och det börjar bli dags att söka in till universitet och college. Till sin stora förvåning blir han kallad till antagningsprov på Brakebills, ett magiuniversitet i en steampunkinspirerad parallellvärld där magin lever. Han flyttar in på internatet, börjar en fyraårig utbildning i magi och går helt upp i sitt nya liv.
Lev Grossmans The Magicians har kallats ”Harry Potter för vuxna”, och till viss del åker boken snålskjuts på fenomenet med trollkarlsskolor och unga magiker. Detta är i sig inte någon nackdel, tvärtom är de mer minnesvärda inslagen i boken just de uttalade eller underförstådda referenserna till såväl J.K. Rowlings Hogwarts som Sagan om Ringen och böckerna om Narnia.
Grossmans bok har ansetts genial och har fått ett översvallande mottagande på många håll, men jag kan dessvärre inte riktigt stämma in i lovprisningarna. Problemet är att The Magicians känns väldigt obalanserad. Läsaren kastas direkt in i handlingen och diverse dramatiska händelser avlöser varandra utan att man får veta speciellt mycket om hur de påverkar de inblandade. Många händelser framstår som mer eller mindre isolerade, eftersom bakgrund och eventuella konsekvenser får så sparsamt med utrymme. Jag inser att detta är Grossmans sätt att berätta och att det som lämnats osagt i en historia mycket väl kan vara det som har starkast effekt, men i The Magicians leder det tvärtom till att boken ger ett ytligt intryck. Handlingen går fort fram och man kommer snabbt in i den, men läsningen går ändå segt på grund av att framställningen känns onödigt tunn; det finns mycket som Grossman hade kunnat göra mer av.
Bokens senare del är bättre och mer ingående trovärdig med avseende på känslor. Quentin har tagit examen och börjar fundera på om inte de Narnia-liknande böckerna om landet Fillory han läste som barn innehåller några korn av sanning. Som utbildade magiker lever Quentin och hans vänner som en sorts blaserade superhjältar utan något vettigt att göra med sina magiska krafter; magi löser nämligen inte allt. Tyvärr börjar Grossman hamra in budskapet lite väl mycket mot slutet.
The Magicians har naturligtvis även sina förtjänster, främst i Grossmans ironiska humor och genrereferenserna. Här och var påminner boken om Neil Gaimans Stardust och den fungerar som tidsfördriv men inte mer, tyvärr. Det räcker uppenbarligen inte med en magiskola och en förvirrad yngling för att magi ska uppstå.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
