|
Skriven av crestfallenforyears den 6 augusti 2010
|
Förut var älvor det som skrämde Aislinn allra mest. De orsakade hennes mors död, förföljde henne och skadade hennes vänner. Men det var innan Keenan dök upp och förklarade för henne att hon var den förlorade Sommardrottningen, hans drottning. En älvdrottning. Nu regerar hon över Sommarhovet tillsammans med Keenan, men inte som hans gemål. Hennes plikter är hos honom och Sommarhovet, men hennes hjärta tillhör Seth.
För Seth finns det ingenting som betyder mer än Aislinn. Men han är dödlig och det är inte hon – han kommer till slut att bli jord medan hon har evigheten tillsammans med Keenan. Att hon är Keenans medregent kan han acceptera, men att Keenan bestämt sig för att Aislinn ska bli hans drottning i mer än bara namnet är mer än vad han är okej med. Medan sommaren kommer allt närmare stärks bandet mellan de båda Sommarregenterna. Seth förbannar sin dödlighet, sin bräcklighet medan Aislinn önskar att hon åter vore människa.
Och samtidigt, i skuggorna, viskas det om krig mellan hoven.
Medan de två första böckerna i serien berättas ur till största delen dödligas synvinkel som befinner sig i utkanten av oknyttens värld så berättas Fragile Eternity ur älvornas synvinkel. Nu befinner man sig istället mitt bland älvorna och deras politik och auran av mystisk har försvunnit lite från dem. Det är lite synd at mystiken, galenskapen och skuggorna som omsvärmade älvorna avtagit, för det gör älvorna mindre spännande.
Aislinn och Seth som var två starka och intressanta karaktärer i de två första böckerna har tappat en hel del. Nu handlar det bara om hur de desperat försöker låta bli att glida ifrån varandra och hur svårt det är för dem att älska varandra och så vidare. Så det är de omgivande karaktärerna – Mörkerhovets kung Niall och Vinterhovets drottning Donia, bland andra – som driver handlingen framåt medan Aislinn och Seth våndas.
Nej, Fragile Eternity har tappat någonting som tidigare fanns i serien. Det är inte det att boken är dålig, för det är den inte, men någonting saknas. Och det är inte bara mystiken kring älvorna, det är något annat också. Hade inte boken varit så lättläst så hade den varit betydligt segare att ta sig igenom. Som det är nu som finns det en hel del bra i den, både när det gäller karaktärer, intriger och handling, men det hela skulle behöva lite finslipning. Den är aldrig tråkig att läsa, och skulle antagligen inte kännas lika blek om den inte efterföljt två riktigt bra böcker, men det räcker inte riktigt. Fragile Eternity är bra, men det är allt.
Betrakta betyget som 2,5.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
