|
Bilbo – en hobbits äventyr
|
|
Skriven av Darce den 29 april 2010
|
Jag var sju år då jag kom i kontakt med Bilbo för första gången. Jag visste inte vad fantasy var, vad hobbitar var eller vem Tolkien var. En kompis jag såg upp till hade sagt att boken var bra, och det räckte för mig.
Tidigare hade jag bara läst deckarmysterier av Enid Blyton, varvat med en och annan Kalle Anka-tidning. Och sagor. Traditionella europeiska sagor, om prinsar som räddar prinsessor och katter med färggranna stövlar.
Men det här. Det här var något alldeles nytt. Outforskad mark, en värld jag inte visste hur jag skulle handskas med.
Vördnadsfullt öppnade jag den kantstötta boken, som en glasögonprydd tant hade hämtat upp ur bibliotekets dammiga arkiv. Bläddrade lite i den. Tittade på bilderna, som fick mig att tänka på Vem ska trösta knyttet.
Och så började jag läsa.
Jag läste om hobbithålor. Om kalas, om rökringar. Om troll, om grottor, om gåtor. Om en ring, som gjorde att man försvann.
Mina ögon rann. Men jag fortsatte läsa. Jag läste om den snälle Beorn, om honung och om limpor. Om den mystiska Mörkmården, full av snirkliga snår och skrämmande spindlar.
Om mörka fängelsehålor, om en stad i en sjö. Om den fruktansvärde draken Smaug.
Bilbo var den första bok jag streckläste. Och jag älskade varje sekund. Med rödsprängda ögon kämpade jag mig igenom det sista kapitlet, långt efter att jag egentligen borde ha gått och lagt mig. När jag sedan slog ihop pärmarna var jag för alltid förändrad.
När jag nu läser om boken, femton år senare, försöker jag verkligen hitta fel. Brister. Bevis på att jag bara var en naiv liten pojke, och att resan dit och tillbaka inte alls var så fantastisk som jag en gång tyckte. Och visst, om jag riktigt anstränger mig finns det kanske meningar i Britt G. Hallqvists översättning som låter krystade. Då inser jag kanske hur ytliga de flesta av dvärgarna faktiskt är. Kanske tycker jag till och med att Tove Janssons illustrationer känns malplacerade, och att hennes Gollum påminner mer om dronten Edvard än den utmärglade smygare han är.
Men ändå. Så fort jag öppnar boken sugs jag in i Tolkiens drömlika värld, mer mystisk om magisk än Härskarringen någonsin lyckas vara. Och hur många böcker jag än har läst, hur mycket populärkultur jag än har recenserat, kan jag inte vara kritisk. Jag förvandlas till samma knubbiga lilla pojke, som med stora ögon fascineras av varje steg av färden. Fastän varje ord, varje rad, varje sång är bekant känns upplevelsen ändå helt ny.
Inget har förändrats. Bilbo är, och förblir, en fantastisk saga.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Stjerne · den 2 maj 2010, 01:45
|
Härlig och personlig recension!
|
|
#2 · Brandoch Daha · den 3 maj 2010, 13:56
|
Toves illustrationer är kanske inte de mest tolkienska, men de är så bra!
|
|
#3 · Rogie · den 21 januari 2012, 16:59
|
Mycket bättre än Sagan om Ringen. Det är här Tolkien lyckas.
Dessutom det första jag läste inom fantasy, ja faktisk den bok som konverterade mig till genren. :)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
