|
Skriven av Jehane den 17 juni 2010
|
Den sista önskningen är den första av den polska författarens Andrzej Sapkowskis böcker om häxkarlen Geralt, böcker som gjort författaren mycket populär ute i Europa. Den första novellen om Geralt utkom 1986, men här i Sverige har vi fått vänta ända tills nu på en översättning av Sapkowskis verk.
Den sista önskningen är egentligen mer en novellsamling än en roman, med sex noveller som visserligen alla centreras runt samma huvudperson och är löst sammanhängande.
Geralt är en häxkarl - vilket i Sapkowskijs värld absolut inte får förväxlas med en trollkarl eller magiker. Hans yrke är att döda eller fördriva monster och andra otäcka sagovarelser, men ofta ställs han inför svåra moraliska dilemman, för vem kan egentligen säkert säga vem som är ond?
Novellerna är uppbyggda runt europeiska folksagor - vi får se både Snövit och Skönheten och Odjuret - men Sapkowskij vrider till dem, låter oss se historierna ur andra perspektiv, och lär oss att allt är minsann inte vad det ser ut som. Roligast att läsa blir det såklart när man känner till sagorna han baserar sina noveller på, annars missar man mycket av behållningen. För roligt blir det när gamla sagor ställs på ända, även om det ofta också leder till både blodiga och hjärtskärande resultat.
Världen i Den sista önskningen kryllar av övernaturliga väsen, de flesta tagna från europeisk mytologi, andra verkar hämtade direkt ur en Tolkien-bok. Vid en första anblick kan världen tyckas vara fylld med gamla, utslitna fantasyklyschor men efter att ha sett lite mer känns världen genomtänkt, intressant och levande. Istället för att vara helt statisk som många fantasyvärldar tycks vara, lyckas Den sista önskningen få sin värld att kännas som en värld i förändring. Författaren lyckas också med att väva in förklaringen av världens uppbyggnad och historia på ett naturligt vis i novellerna, utan att servera läsaren långdragna historielektioner.
Den sista önskningen är en typisk kul-för-stunden bok. Vill man se djuplodande personporträtt, är det kanske inte hit man ska vända sig. Karaktärerna är ofta lite för överdrivna eller skruvade för att man ska kunna ta dem riktigt på allvar - men ganska kul har man åt dem, även om man kanske inte kommer minnas dem så länge efter att man lagt ifrån sig boken. Huvudpersonen, Geralt själv, är lite mer mystisk eftersom man egentligen inte får veta så mycket om honom och hans bakgrund förutom vad man kan pussla ihop av andra karaktärers kommentarer och hans egna handlingar. Han har potential att vara en ganska intressant karaktär, men är ändå inte huvudanledningen till att man läser boken. Den främsta anledningen till att man läser boken är för att få se Sapkowski leka med välkända klyschor och sagor för att skapa något eget.
Med det sagt, så vill man ju ändå veta hur det ska gå för karaktärerna och då slutar såklart oken slutar med en riktig cliffhanger, vilket gör mig lite irriterad. Nu måste man ju vänta ända tills i oktober på nästa del, för att få läsa fortsättningen.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Rogie · den 21 januari 2012, 16:52
|
Mitt i prick! Älskar boken och spelet. Jag kan verkligen uppskatta Sapkowskis svarta humor och Geralt är en av det bästa huvudkaraktärerna jag någonsin läst/spelat.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
