|
Skriven av Isblad den 5 juli 2010
|
Max är enligt egen utsago en drömmare och klassisk loser. Han är dessutom en obotlig nattuggla, som till följd av detta då sover på dagen. Han betraktar drömmar som en självklar del i vardagen – efter ett drömbesök i Paris påstod han till exempel att han varit där på resa. Max trivs inte speciellt bra i sitt trista liv, och när han av en drömbekant vid namn sir Juffin Huffy får ett jobberbjudande är han inte sen att tacka ja. Trots att det nya jobbet innebär en flytt till en annan värld, fylld av magi, underligheter och nya sedvänjor. Sir Juffin har befattningen Ärevördigaste föreståndaren för Hemliga Spaningsstyrkans mindre rotel i Echo, huvudstaden i Förenta Kejsardömet och Max tilldelas jobbet som hans nattliga ställföreträdare. Han jobb är att lösa magiska och mystiska brott i staden och han blir snabbt en av stadens mest fruktade och välkända män.
Det första intryck jag får av Främlingen är att det är en rörig och smått hetsig bok. I förordet berättar Max först väldigt kortfattat om sig själv, och sedan drar han snabbversionen av Förenta Kejsardömets historia och hur magianvändandet regleras av dess lagar. Sedan kastas man, precis som Max, in i Förenta Kejsardömet och min första tanke var: ”Om förordet är viktigt för handlingen, så får jag nog läsa om det för det där fastnade verkligen inte”. Dock så klarade jag att läsa ut boken utan att påträffa några svårigheter på grund av slarvigt genomläst förord.
Det är utan tvekan humorn som gör Främlingen värd att läsa. Jag läser boken med ett ständigt flin på läpparna, och flera gånger skrattar jag till och med högt. Hemliga Spaningsstyrkans mindre rotel består av ett gäng väldigt underhållande och sympatiska karaktärer och större delen av de återstående personligheterna är även de minnesvärda. Handlingen är också fylld av en hel del lustigheter - allt ifrån oundvikliga kulturkrockar till människor som förvandlas till köttstycken eller plötsligt välsignas (förbannas?) med giftig saliv och så vidare i all oändlighet, närapå. Och det mest förunderliga är att det aldrig blir för mycket. Det är nästan så att jag sitter och väntar på att författaren ska passera över gränsen och förlöjliga det hela. Men han lyckas faktiskt hålla sig precis på den gränsen, även om han då eller då kanske sticker över en tå.
Romanen är uppdelad i sex stycken kapitel, som centreras runt ett varsitt av de brott Max och hans kollegor har att lösa. Det handlar om allt ifrån blodtörstiga speglar och mordiska fångceller till mardrömsframkallande hus. Brotten är i regel väldigt makabra, och ibland kanske aningen lika varandra. Mardrömmar spelar i alla fall en avgörande roll boken igenom, men det kan ju också bero på Max lilla egenhet angående drömmar. Trots allt det ansträngande arbetet hinner också Max och company med krogrundor, ständiga gourmetmåltider och magilektioner.
Uppskattar man inte humorn i Främlingen så ska man nog avhålla sig från att läsa boken eftersom den är ständigt närvarande, på varenda sida. Det är svårt att beskriva vad för humor det handlar om, men ironi används flitigt. I övrigt är både handlingen och Förenta Kejsardömet väldigt fantasirika och bjuder på en hel del överraskningar. Jag tycker att Främlingen är en grym bok, men min humor är nog också perfekt skruvad för att jag ska uppskatta just den här berättelsen.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Rogie · den 21 januari 2012, 18:21
|
Det här nytt. Och på ett bra sätt. Älskar boken även om den kunde haft mer fart, men jag ska inte klaga det är ju humorn som är bäst.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
