|
Skriven av Isblad den 7 oktober 2010
|
Personligen anser jag att det finns alldeles för lite varulvslitteratur av värde. Och det mesta som jag inte läst verkar vara typisk urban fantasy där får hamnskiftarna slåss om utrymmet med alltifrån vampyrer till älvor. Därför blev jag väldigt positivt överraskad av Wolf Moon.
När Kerns föräldrar upptäckte att han besatt förmågan att förvandla sig till varg jagade de iväg honom. Sedan dess har han levt ensam, ständigt på resande fot, utan något hem. Han har försökt att bryta sin isolation, men han är inte tillräckligt mänsklig för att leva bland människor, och för lite varg för att leva tillsammans med en flock.
Jagad av en harpspelare och dennes magi, hamnar Kern skadad på värdshuset Inn of the Yellow Tinker där han för tillfället kan finna skydd. Här hittar han också Ainsy, och blir kär. Men lyckan är bara tillfällig – förr eller senare kommer hon att få reda på hans hemlighet. Och harpspelaren är fortfarande efter honom.
Det jag hittills har läst av Charles de Lint har inte riktigt lyckats imponera på mig, men Wolf Moon är utan tvekan en av de fem bästa böckerna jag läst i sommar, och en av de bästa varulvsböcker jag någonsin läst. Den främsta anledningen till detta är den sagolika, nästan mysiga, stämningen i boken som både bjuder in och fängslar.
Handlingen utspelar sig nästan uteslutande på värdshuset och med endast en handfull karaktärer. Det är ingen stor bok, på något vis. Men trots det korta antalet sidor samt att jag läste ut nästan hela boken i en sittning så känns det som om det hann hända väldigt mycket innan boken var slut. Till handling är den relativt rättfram och okomplicerad, men ändå ett nöje att läsa. de Lints språk bidrar också i allra högsta grad till detta.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Ziz · den 7 oktober 2010, 22:08
|
Var rätt länge sen jag läste den här nu men minns att den var riktigt trivsam och mysig. Gillade handlingen och hur den lades fram. Mycket läsvärd bok. :)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
