|
Skriven av Jehane den 26 augusti 2010
|
Någonsin känt att dagarna inte räcker till? Att man slösar massa värdefull tid på tråkiga vardagssysslor som helt enkelt måste göras? I den framtid där Kil'n People utspelar sig, har man hittat lösningen på detta problem.
Man skapar kopior av sig själv - inte kloner, utan avancerade lermänniskor, i varierande färger och kvalitéer. Genom avancerad teknik ges de ett avtryck av sin ägares egen själ, komplett med minnen och - i de flesta fall - personlighet. Dessa lermänniskor blir en sorts undermänniskor, som får göra alla tråkiga eller farliga uppgifter som originalet inte vill befatta sig med.
Att mörda en kopia ger inget värre straff än lite böter till dess ägare. Deras livslängd är ju ändå begränsad till en dag. Mot slutet av dagen löses de upp i sina beståndsdelar. Har de tur, får de överföra dagens minnen tillbaka till sitt original, och på sätt och vis ändå fortsätta sin existens.
Albert Morris är en hyfsad privatdetektiv som, precis som de flesta andra människor, använder sig flitigt av kopior utan några större samvetskval. Berättelsen, som får vi följa genom Al och hans kopiors ögon, börjar med att dottern till en forskare inom Universal Kil'ns, företaget som utvecklade kopieringstekniken, ber honom att leta upp hennes försvunne far. Naturligtvis visar det sig att det bakom det här till synes enkla uppdraget döljer sig många hemligheter.
Bokens största problem är att den är alldeles för lång (ca 600 sidor). Visst, romanen har gott om vändpunkter och lyckas överraska mycket fler gånger än en eller två, men den är ändå för detaljrik och tjatig. Behöver vi verkligen läsa om vartenda steg Albert och hans kopior tar?
Men Kil'n People är också en bok som ställer många intressanta, men också en del kul och dråpliga, frågor om hur vårt liv skulle förändras om denna teknologi fanns. Vid första anblicken verkar det perfekt. Men saker som äktenskapslöften blir plötsligt mycket mera komplicerade - är man otrogen om ens kopia har sex med någon annan och man sedan laddar ner dessa minnen? Vad som kan hända med schizofrena människor ska vi inte ens tala om. Och ur lerkopiornas perspektiv måste det hela kännas rätt orättvist.
Som läsare känner man sig ofta ganska arg på att till och med protagonisten (i alla fall när han är i originalform), som ska vara en ganska hygglig karaktär, är tämligen oberörd över lidandet och förtrycket som lerkopiorna får utstå. Den lilla grupp människor som propagerar för att lerkopior också har en själv är lika mycket värda som "riktiga människor", beskrivs som knäppgökar som inte har någon vettig uppfattning om hur verkligheten fungerar.
Trots de existentiella frågor romanen ställer, kan den också läsas helt enkelt som en snårig och överraskande detektivhistoria. Sånt är inte direkt mina favoritberättelser, och jag finner att jag ganska ofta är ointresserad av handlingen, och istället är mer fascinerad av själva världen och karaktärerna. Sen har boken också gott om komiska situationer, som man kan småskratta gott åt.
Gillar du oförutsägbara och långa detektivhistorier med humor, läs då Kil'n People. Gillar du sf med existentiella frågor, fundera först på om du orkar ta igenom 600 sidor av en bok som blivit mycket bättre om man kortat ner den med minst ett par hundra sidor.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Aiyu Linden · den 26 augusti 2010, 20:29
|
Tänk, jag älskade nästan varje ord i boken och gillade detektivhistorien, humorn och frågorna om människans själ. Jag får nog skriva en egen recension någon gång och försöka sälja in den.
|
|
#2 · Jehane · den 26 augusti 2010, 21:58
|
Jo, humorn och frågorna om människornas själ, gillade jag också och jag funderade på att ge den en 4. Men detektivhistorier är väl inte riktigt min grej och den var, som sagt, för lång, i mitt tycke.
Skriv recension, du! Det blir intressant att läsa. :)
|
|
#3 · Aiyu Linden · den 26 augusti 2010, 22:38
|
Jag måste läsa om den först och den befinner sig på annan ort.
Jag blev väldigt förtjust i den gröna som mycket av berättelsen kretsade kring och det kände jobbigt eftersom man visste att han inte skulle leva mer än ett dygn.
|
|
#4 · Jehane · den 28 augusti 2010, 20:15
|
#4 Jo, honom gillade jag också. Han stod ju ut lite från de andra kopiorna eftersom han var en frankie.
De andra blandade jag, ärligt talat, faktiskt ihop ganska mycket. Och jag tyckte också det var lite svårt att hålla reda på vem som visste vad.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Brin, David
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
