|
Skriven av Vinter den 11 oktober 2010
|
Svarta vingar som glider över himlen är ofta ett varsel, så även i Svarta fåglar av Mikael Salmson och Lars Sundström. De svarta fåglarna signalerar död och snart drabbas tolvåriga Amiks folk av ett krig som berövar honom familj och vänner. Han flyr och hamnar bakom fiendens linjer där han måste smälta in för att överleva.
Jag gillar att Svarta fåglar inte romantiserar kriget. En av de saker som jag uppfattar som problematiska i en del fantasyböcker är vanan att framställa krig och andra våldsamheter som ett ärofyllt äventyr. Hjälte blir man genom att slå ondingen på käften och det är helt okej att slakta mängder av människor och andra människolika varelser så länge de hör till fel sida. I Svarta fåglar är kriget inget hjältedåd. Det är bara förlust, smärta och sorg. Det finns en stämning av hopplöshet som blir ännu starkare av att när Amik får en möjlighet att kanske hindra fler stridigheter, finner han att det enda han kan göra är att ta till våld själv. Det är en ovanligt att en fantasyberättelse som vänder sig till så unga (9-13 år, ungefär) är så mörk och jag tycker att det är modigt att Salmson och Sundström skrev den på det sättet - även om det ljusnar mot slutet.
Men trots att jag uppskattar skildringen av kriget och dess ifrågasättande av “god” och “ond” som självklara kategorier, var Svarta fåglar ingen särskild läsupplevelse. Språket är enkelt och handlingen rakt på, vilket såklart inte behöver vara ett problem, men tyvärr är även gestaltningen av personerna, deras känslor och de moraliska dilemman de möter (Vem är ond? Vad kan fördomar få oss att göra? Hur berättigar man att döda?) väldigt enkel och ibland frustrerande övertydlig. Jag kan inte med övertydlighet. En del barnböcker går lika bra att läsa som vuxen, men för mig är det här inte en av dem.
(Betyget kan ni betrakta som 3 för målgruppen och 2 för oss som inte hör dit.)
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
