|
Skriven av Eliza den 13 december 2010
|
Ett spädbarn, en liten flicka – Theres – hittas övergiven i en grop i skogen och växer upp gömd i en källare. Hon har en enastående förmåga: hon kan sjunga helt rent, och härma all musik hon hör. Men hon är sluten i sig själv och utåt uttrycker hon varken känslor eller önskningar.
Samtidigt föds en annan flicka i en alldeles vanlig familj – Therese. Hon har inga speciella förmågor, är inte enastående på något sätt. Hon är precis som alla andra – möjligen lite fulare, lite tjockare, lite konstigare. Lite mer utanför.
Det dröjer fjorton år innan de två flickorna möts. Tillsammans sätter de igång en serie händelser som leder fram till Allsång, kaos och ett annat liv.
Och de är inte längre ensamma.
Bland det mest fascinerande med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva har alltid varit hans sätt att blanda skräck och vardagligheter, att föra in skräcken i vardagens trivialiteter och problem samt att göra den så verklig trots att den är övernaturlig. Här har han helt lämnat det övernaturliga – om man undantar Theres i det närmaste extraordinära sångbegåvning – men fört skräcken ännu mer in i vardagen, i våra vanliga liv och våra tankar.
Jag vet inte om det är det som gör Lilla Stjärna till den förmodligen mest fasansfulla bok jag läst av Ajvide Lindqvist. Det finns inget övernaturligt att skylla på när skräcken kryper in i varje nerv, i varje ord, i varje mening. Händelserna kan tyckas som osannolika, men i dagens samhälle är det nog inte så långt ifrån verkligheten som först kan tyckas. Idoldyrkan går ofta överstyr, och sättet Therese blir utfryst och mobbad på är inte ovanligt. Hon är en sådan tjej som är lite annorlunda än de andra, som tänker annorlunda och blir därför retad, utstött och slagen. Det är en verklighet som inte går att blunda för och John Ajvide Lindqvist beskriver det så rakt, så okonstlat och så äkta att det går direkt in i hjärtat.
Man förstår Therese. Man förstår henne även när hon gör det ofattbara, även när hon övergår från att bli slagen till att slåss och även i slutets hemska upplösning. Man förstår alla tjejerna i gruppen, kanske med undantaget Theres – flickan med det gyllene håret – men henne tror jag inte det är meningen att man ska förstå. Hennes sinne är så långt bort ifrån vardagligheterna och tänker så annorlunda att det är svårt att greppa. Ändå är beskrivningen av hur hon uppfattar känslor så välgjord att man i alla fall försöker förstå, försöker se det ur hennes synvinkel, undrar över vad det egentligen är som försiggår i ett så annorlunda sätt att tänka.
Varken Theres eller Therese har fått uppleva mycket glädje i livet, och på något sätt känns Lilla Stjärna mer hopplös, nattsvart och mycket mer ångestfylld än något författaren skrivit innan. Det har alltid funnits någon ledstjärna, något hopp, något att luta sig mot om man vill tro att allting kommer lösa sig, om så bara tanken att ”det här händer inte på riktigt”. I Lilla Stjärna finns det inget sådant hopp, berättelsen är från början utstakad mot det mest nattsvarta slut och det går inte att tro att det slutar lyckligt, för någon. Att det finns en liten, liten bihistoria med en möjligt ”och så levde de lyckliga…” spelar egentligen ingen roll, den försvinner i allt det tunga som huvudhistorien är och hade nästan kunnat vara helt och hållet obefintlig.
Lilla Stjärna är svår att jämföra med Ajvide Lindqvists tidigare böcker eftersom den är så annorlunda, eftersom den inte innehåller det där övernaturliga och ändå är så mycket mer hemsk, så mycket svartare och så mycket sorgligare. Jag tror att det som alltid beror på hans sätt att skriva, den totala trovärdighet som följer med alla hans karaktärer och som får läsaren att ta dem till sitt hjärta oavsett om de är helt rena i själen eller inte. Jag är än en gång golvad av bokens äkthet, skräck och hemskheter och det är en sådan bok jag förmodligen inte kommer kunna läsa igen på en väldigt lång tid men som jag ändå aldrig någonsin kommer glömma.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Origo · den 15 december 2010, 19:43
|
Ingen av hans böcker liknar varandra särskilt mycket men denna är nog den som är mest olik dem andra.
|
|
#2 · avian crow · den 18 december 2010, 23:27
|
jag älskade den, sättet han skriver på får mig att tro att borrmaskinsmasaker på skansen är fullständigt normalt.
|
|
#3 · Rogie · den 20 maj 2012, 21:19
|
Enligt mig är det Lindqvist värsta bok. Inte det sämsta jag någonsin läst men jag hade förväntat mig mer. Kanske för mycket splatter för min smak.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Ajvide Lindqvist, John
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
