|
Skriven av Aiyu Linden den 7 januari 2011
|
Den börjar som en tämligen ordinär thriller. Militären bedriver hemliga experiment i syfte att hitta ett botemedel för alla sjukdomar och kanske rentav döden själv. Eller nja, som alla som någonsin läst en bok där militären varit inblandad förstår så har militären en dold avsikt. Man får följa några personer under den sista tiden innan katastrofen och trots att man vet att det kommer att gå åt helsike så är det väldigt spännande. Sedan går världen under med buller och bång och boken blir tråkig. Det händer ingenting och sedan händer det ingenting och jag började undra vart vampyrerna hade tagit vägen.
Då, cirka en tredjedel in i boken, gör berättelsen ett hopp i tiden och skiftar fokus och efter en första irritation kommer jag på mig med att ryckas med i berättelsen igen. Efter hand som man lär känna de nya personerna trappas också tempot upp och det hålls högt hela vägen till det rafflande slutet.
Jag betraktar inte The Passage som en vampyrroman. Visst, om man gräver hittar man alla, eller i alla fall de viktigaste vampyrattributen och vampyrerna är definitivt inte glittriga eller romantiska. Nej, problemet är istället att de är för monstruösa. Det känns som all mystik är borta och det kunde egentligen varit vilka monster som helst som skyr ljuset och gillar att slita sina offer i stycken. Den där krypande skräcken eller känslan av att något kanske lurar i mörkret vill inte riktigt infinna sig. Man vet att det lurar något i mörkret och man vet exakt vad. Trots vissa övernaturliga inslag blir jag aldrig skrämd på det där sättet som får mig att dra mig för att släcka lampan. Berättelsen är alldeles för mycket virus och forskning och man får veta för mycket. Katastrofen-temat innehåller inte heller samma ångestframkallande hopplöshet som till exempel Cormac McCarthys The Road.
Nu har jag rabblat upp vad jag tycker att The Passage inte är. Men vad är den då? Om man kan bortse från ovanstående "brister" så är den en riktigt bra och spännande roman om hur världen skulle kunna te sig efter en stor viruskatastrof och om kampen för att överleva i en sådan värld. Det är också en berättelse om tro och hopp. För hoppet finns där i form av en flicka, Amy. Och jag vill verkligen läsa fortsättningen och kommer förmodligen att kasta mig över den direkt när den kommer ut.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Aiyu Linden · den 7 januari 2011, 22:10
|
Har någon bytt omslagsbild? Jag har för mig att jag länkade till det andra.
|
|
#2 · Aiyu Linden · den 8 januari 2011, 15:03
|
Sådär, nu är det rätt omslag.
|
|
#3 · Vinter · den 10 januari 2011, 21:19
|
Den hade något segt parti, och jag irriterade mig på nästan allt som hade med Lacey att göra, men annars var den asbra.
|
|
#4 · Aiyu Linden · den 12 januari 2011, 13:17
|
Jg störde mig inte alls på Lacey och jag tyckte också den var asbra när jag väl kunde bortse från mina förväntningar.
|
|
#5 · AmrothDin · den 24 juni 2011, 13:19
|
Få se nu... Twilight-vampyrer eller senare tids alternativ till dem, dvs muterade monster som sliter folk i stycken? Jo då, jag föredrar det sistnämnda. Jag håller med om att mystiken och skräcken försvinner iom det (rädslan vi känner när vi har att göra med odöda beror till stor del på att de är så lika oss, att de har varit som oss), men idag är det svårt för en skräckförfattare att skriva om vampyrer utan att hans eller hennes skrivande ska klassas som mörk fantasyromantik av folk som inte läst det än. Även jag såg skeptiskt på the Passage till en början men jag läste vidare och nu kan jag med gott samvete rekommendera boken till personer som ser på vampyrer med skräck istället för åtrå.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
