|
Skriven av Isblad den 24 januari 2011
|
Jessamine Luxton bor med sin far, apotekaren Thomas Luxton, i en liten stuga långt ifrån staden och andra människor. Hennes far tillbringar mycket tid hos sina patienter, och Jessamine är ofta ensam i stugan där hon sköter om sin fars plantor och örter. Men det är en del av hans trädgårdar som hon inte får gå nära – en trädgård som håller henne ute med hjälp av en låst grind. Där inne växer gifter, gifter som hennes far använder i sitt arbete men som är lika dödliga som de emellanåt kan vara hjälpsamma. Jessamine vill bli apotekare precis som sin far, men han vägrar att lära henne något om växterna i giftträdgården.
Weed, en föräldralös och gåtfull yngling, flyttar in hos dem och snart är det uppenbart att han besitter extraordinära kunskaper om örter och deras medicinska inverkningar. Men hur än Thomas Luxton kämpar för att få Weed att dela med sig av sin kunskap, så får han inget vettigt ur honom. För Weed är ingen vanlig pojke, utan förstår sig på växter på ett sätt som ingen annan människa. Jessamine och Weed förälskar sig snart i varandra, och för första gången på länge är Jessamine riktigt lycklig. Men bakom den låsta grinden frodas giftträdgården, och inget gott kan komma ifrån att ha så många dödliga växter samlade på samma plats.
The Poison Diaries är en saktmodig, lågmäld berättelse, centrerad kring och bestående av nästan uteslutande tre karaktärer, samt giftträdgården. Trots det så tar det inte lång tid att läsa boken då den är ganska kort. Jag hyser en del delade åsikter om boken – dels gillar jag stämningen i den, men jag tycker också att den är aningen för odramatisk. Det händer inte speciellt mycket, och när det väl händer något så är det inte riktigt tillräckligt för att göra boken intressant. Dessutom så känns Jessamines och Weeds kärlek väldigt krystad, vilket förstör ganska mycket av stämningen i berättelsen.
Jag gillar idén med den illasinnade giftträdgården, dock. Men det är långt ifrån tillräckligt för att hålla uppe hela boken. Det saknas känsla i The Poison Diaries – jag känner inte med karaktärerna, jag känner inte för karaktärerna. Det saknas något väsentligt, och det märks tydligt. Jessamine är dessutom en sådan kvinnlig huvudkaraktär som jag inte tycker om att läsa om – idel mildhet och lydnad, utan mycket till egen vilja och som mest sitter och ser söt ut i ett hörn när hon inte städar, lagar mat eller sköter om de växter hon är tillåten att röra. Visserligen så var det ju så kvinnor under den tidperiod som boken utspelar sig i skulle uppföra sig, men hon är ändå för mesig.
Det går ungefär på ett ut – det goda uppväger det dåliga, men det dåliga drar också ned det goda. Boken duger dock bra som ströläsning, och är trots allt relativt originell. Men det räcker långt ifrån hela vägen – det ord som bäst beskriver boken är nog ’medelmåttig’.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
