|
Skriven av Isblad den 13 april 2011
|
I en liten, nedgången och icke välbesökt bar i New Orleans vacklar tre vampyrer in – den iskalla Zillah med sina intensivt gröna ögon och sina två kumpaner Molochai och Twig. De är barens enda gäster, förutom en ung flicka vid namn Jessy. En flicka som länge drömt om vampyrer, om att vara en av dem. Hennes önskan uppfylls inte – när de tre vampyrerna lämnar staden, lämnar de också henne bakom sig, gravid med Zillahs barn.
Jessy dör när hon föder barnet, men barens ägare Christian, som även han är vampyr och avsevärt äldre än Zillah, Molochai och Twig, tar hand om honom. Han ger honom namnet Nothing och lämnar honom hos ett mänskligt par som han hoppas ska ta väl hand om honom. Allting fungerar väl tills Nothing, eller Jason som hans adoptivföräldrar döpt honom till, börjar bli tonåring. Blod kallar blod, och han vantrivs i den grå vardag som hans liv består av. Han rymmer hemifrån för att leta efter en plats där han hör hemma, där han passar in.
Steve och Ghost bor i Missning Mile och är trots sina olikheter så gott som oskiljaktiga. Steve är temperamentsfull och snar till såväl ilska som handling medan Ghost är tystlåten och behärskad. De har varit bästa vänner sedan barnsben, och har ständigt funnits där för varandra. Ghost har dock en speciell gåva – han drömmer sanndrömmar, om framtid och dåtid, och kan läsa tankar. Och han vet att något mörkt är på väg mot Missing Mile, och att saker och ting snart kommer att förändras.
Lost Souls är definitivt en av de smutsigaste vampyrböcker jag läst. Det är blod, sex och våld i en salig röra, och allt som allt är den en ganska så dekadent berättelse. Men författarinnan lyckas balansera detta på ett bra sätt och det blir aldrig för mycket. Det är hela tiden en berättelse innehållande mycket blod och våld, snarare än en berättelse om blod och våld. Skillnaden är faktiskt ganska distinkt – jag avskyr böcker där författare skrivit om saker som normalt anses vara osmakligt eller rentav motbjudande på ett sätt som gör att det känns som om de nästan vill visa upp sig: ”Titta vad jag vågar skriva!”. Så är icke fallet med Brite.
Ytterligare en sak som jag gillar med Lost Souls är hur mycket plats samtliga karaktärer får. Det finns egentligen inte en enda protagonist, utan flera som berättar historien på sitt sätt. Även de karaktärer som bara dyker upp under en kort stund känns verkliga och genomtänkta. Det är karaktärerna som håller upp hela berättelsen och gör den så bra. Brite tar även sina vampyrers personligheter till en ny nivå. Visst, här finns Christian som är drygt trehundrafemtio år gammal, fylld med ångest över de liv han måste ta och trött på sin ensamma existens. Men här finns också Zillah, Molochai och Twig som överhuvudtaget verkar sakna samvete, men för den skull inte är några typiska monstervampyrer utan vare sig själ eller hjärna. Och trots att Brites vampyrer inte riktigt är av den klassiska variant som jag föredrar, så kan jag inte låta bli att gilla dem. Speciellt gillar jag det faktum att de har utvecklats med tiden för att lättare passa in bland människor. Exempelvis så har inte yngre vampyrer huggtänder och kan gå ut i solsken utan problem.
För att sammanfatta lite så måste jag säga att Lost Souls är en riktigt bra bok som man verkligen bör läsa om man gillar mörka vampyrhistorier. Den är brutal, tragisk, hemsk och även smått humoristisk – allt på en gång. Det är också en bok som lämnar avtryck efter sig, en berättelse som man minns ett bra tag efter att man läst ut den.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · nymfetamin · den 13 april 2011, 15:43
|
Då vill jag gärna tipsa om att jag har skrivit en längre artikel om Brite och hennes verk i artikelantologin "I nattens korridorer".
|
|
#2 · nymfetamin · den 14 april 2011, 11:16
|
"Och trots att Brites vampyrer inte riktigt är av den klassiska variant som jag föredrar, så kan jag inte låta bli att gilla dem."
Framförallt skriver Brite så jävla bra. Jag tycker seriemördare är rätt trista men när hon skrev Exsquisite Corpse (Utsökta lik på svenska) var jag tvungen att läsa den.
|
|
#3 · Stjerne · den 14 april 2011, 21:53
|
Smutsig var ordet. Det är längesen jag läste den men vill minnas att jag gillade den.
|
|
#4 · bkhl · den 18 april 2011, 07:13
|
Imponerande att skriva en recension av den här boken utan att ta upp homosexualitet en enda gång. ;-)
|
|
#5 · Vinter · den 21 april 2011, 09:07
|
Den här har jag ju tänkt läsa hur länge som helst.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Brite, Poppy Z.
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
