|
Skriven av Johan den 10 februari 2005
|
Demon är ett hårdrocksband som var hyfsat stora i slutet av 70-talet och början av 80-talet. The Unexpected Guest är deras andra platta, och deras starkaste, vilket i och för sig säger mer om deras andra plattor än om denna. Demon nådde aldrig riktigt höjderna inom NWOBHM, kanske beroende på att den typ av musik de spelar var vanligare och mer populär i mitten av 70-talet.
The Unexpected Guest är en intressant platta, men mest för texterna. Musikaliskt är det ingen höjdare, men musiken passar i alla fall ihop med texterna, och det hela bildar en bisarr historia om ett experiment med magi, som slår fel, och en av de inblandade blir besatt av djävulen. Man får sedan följa den besattes resa genom vår verklighet ner till helvetet där hans slutliga dom väntar...
Plattan börjar med Intro: An observation, en instrumental låt som nog ska vara där som en stämningshöjare, men jag tycker att den är relativt platt. Det låter som om någon sitter och gör musik på en C-64 eller något. Måhända att detta var bra 1982, men i dag suger det skit ur död jycke. Då är spår två, Don´t Break the Circle desto bättre. Detta är enligt mig plattans absolut starkaste spår, och anledningen till att jag överhuvud taget köpte den. Det jag hade hört av Demon tidigare hade inte imponerat särskilt mycket på mig, men Don´t Break the Circle är en riktig höjdare. Texten är suggestiv, och refrängens mantra om att inte bryta cirkeln är riktigt bra. Likaså finns det ett par riktigt snygga riff på gitarr. Och Dave Hills röst är befriande fri från kastrattendenser, en mörk, murrig och lätt raspig "hårdrocksröst" är bättre än dagens många gånger patetiska försök till opera som många inom metal-facket håller på med. I alla fall, något går fel med den magi som genomförs i låten, och en oväntad gäst dyker upp i cirkeln som de försöker frambesvärja.
"But wait
Is there one amongst us here who belives?
A stranger to the sign
Take care, for all the things you fear
May be revealed
Within the forces of the night
The chain is stronger if the lifeline is unbroken
So beware the presence of The unexpected Guest"
Där står de alltså, tretton stycken, och formar en cirkel för att åkalla något, men det går snett och de har åkallat något som de inte ville frambesvärja. Detta beskrivs vidare i plattans tredje spår, The Spell. Lite tråkig låt rent musikaliskt, det märks att utvecklingen bland gitarrister har tagit kvantsprång sedan 1982, Les Hunt låter inte bättre än den genomsnittlige garagebandsgitarristen gör i dag.
"Take your place in the circle
Watch the mystery unwind
One cup of your lifeblood
Two parts of your mind
Thirteen faceless diciples
In a room froze with fear
Summoned by the master
Then he appears"
Fjärde spåret, Total Possession beskriver hur en av de tretton blir besatt av något. Detta är en låt som låter väl poppig i mina öron. Lite Sweet-warning, men inte på ett bra sätt... Stämsång är inte Demons starka sida. Dock gör Hills röst att låten ändå blir uthärdlig.
"Total possession, I think he´s possessed
A fire in his eyes tell you
He´s not like the rest
Total possession. He´s out on his own
A crazed look of an insane man
In his own world"
Femte spåret, Sign of a Madman, tar oss in i det förvirrade sinnet hos den besatte. Tung inledning med snygga riff, och ett fungerande solo av Hunt. Till och med John Wrights trummor låter bra i den här låten. Bra synkoper, och strikta, rejäla attacker mot cymbalerna lyfter hela låten. Och i slutet visar Hill att man inte måste growla eller vara tenor för att förmedla en aggressiv känsla med sin röst. Traditionell hårdrock när det är som bäst. Plattans näst bästa spår!
"An insane act where genious reigned
The traitor came to light
He swore you where the chosen one
Who´d come to take his place
Now it seems you´re showing sings
Of stress. Distress.
The sentence passedd upon yourself
There´s no way out of here"
I Victim of Fortune fortsätter den inre resan i sinnet på den besatte. Här accepterar han det öde som har blivit hans, och låter sig ledas av det ödet. Låten påminner lite grann om Dio, både till uppbyggnaden och till soundet, och är en hyfsad rocklåt, men inte mer.
"We can´t control the will of destiny
Or the course of the stars
Still we journey for the secret of life
To find who we are meant to be
Is this meant to be?
In the end our beginings we´ll see"
Nu kommer vi till spår sju, Have we been here before?. Vår besatta person börjar vandra runt, till platser personen i början inte känner igen. Men till slut kommer insikten om att allt är bekant i alla fall. Och med den, sammanbrottet och döden. Det som lyfter den här låten är basspelet av Chris Ellis. I övrigt känns det mest som en poplåt i up-tempo. Inte så mycket att hänga i julgranen med andra ord...
"And all those faces in the crowd
Seem so familiar to me now
And though I´ve never walked this street before
Somehow I feel , I feel I know it so well"
Döden kommer, men stoppas av den moderna läkarvetenskapen i Strange Institution. Texten är hyfsat kass, men inledningen på låten är tung i alla fall. Dessvärre visar det sig att detta är den obligatoriska rock-balladen. Detta är definitivt plattans bottennapp, trots en bra insats på gitarr av Hunt och Mal Spooner. Det enda som lyfter är den bandlösa basen som Ellis spelar. Dessvärre räcker det inte. En ballad utan känsla är fullkomligt meningslös på en hårdrocksplatta.
"There´s just a machine between him
And his maker"
I nionde spåret, The Grand Illusion kommer så döden trots alla försök att upprätthålla livet. Och med döden kommer nya insikter, nya upplevelser. Tappra försök att få igång låten görs i början, men den vill inte lyfta, och tunggunget kommer inte trots att Spooner tuggar med gitarren. Refrängen låter dessutom som om den var stulen från Alice Cooper, vilket i och för sig är bra, men jag gillar inte plagiat. Ett plastigt låtsaskratt mitt i låten blir den definitiva spiken i likkistan tillsammans med ett taffligt gitarrsolo. Ytterligare ett bottennapp.
"Can you feel your blood run colder
As your senses start to rise
The D.T.´s taking you over
Joker dances in your eyes
The feeling that you´re feeling now
Leaves you with no choice
To take life from the bottle
The Grand Illusion
Your one-man show
is going down real well
It´s all the work of the devil"
I spår nummer tio, Beyond the Gates befinner vi oss i helvetet, i ett tillstånd mellan liv och död, för att leta efter den väg få har beträtt, tillbaka till livet. Och i en klarsynthet som saknades i livet görs nu försök att rädda alla förtappade själar. Detta är en lite lugnare låt, med bra känsla. Dessvärre stör den inhoppande Andy Richards synt/orgel/keyboard duktigt med ett otäckt litet 80-talsblipp som kommer då och då. Det som lyfter är ett välregisserat och bra genomfört gitarrsolo, som trots att det är antikt faktiskt håller i dag med.
"For the fool who takes
A look in his eyes
Will be lost to the master of Time
We´re searching for souls
Everyone must be saved"
Plattans elfte och sista spår, Deliver us from evil försöker knyta ihop det hela. Som vanligt när man leker med ondskan, finns ingen räddning att få dock. En snabb och bra låt, med ett mycket vasst riff på gitarr som etsar sig fast på trumhinnan. Låten är inte den bästa på plattan, men en värdig avslutning i alla fall. Funkar utmärkt som partylåt. Alla wa-wa-pedalerna kan dock vara lite out-of-date i dag, men i övrigt är den helt OK.
"Now the spell has been cast
The curse has left its mark
And we await the judgement to be passed
While we look upon each other
The sinner and the saint
The final curtin falls upon our kind
It´s to late to pray
For the victims left outside the gates of Hell
What fate awaits them no-one can tell"
Sammanfattning: Jag är inte säker på att jag har tolkat alla texterna rätt, eller om det ens är meningen att man skall tolka texterna alls.
Men för mig bildar dessa texter tillsammans med musiken en bitter och desillusionerad saga om hur illa saker kan gå när man leker med det man inte förstår.
Är det fantasy? Inte vet jag. Om man vidgar begreppet ordentligt kan man nog klämma in detta i fantasyn. Men i vilket fall som helst är det en stark och suggestiv icke-realistisk berättelse som Demon låter oss ta del av.
Betyget då? Man hade kunnat hoppas på bättre musik, i händerna på ett bättre band hade detta kunnat bli väldigt bra. Men trots den ibland ganska så sunkiga musikaliska kvalitén blir betyget en trea, men det är uteslutande för texternas skull.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Uncle Sweetshare · den 13 februari 2005, 22:27
|
Jaaa...
|
|
#2 · Kheryn · den 17 februari 2005, 15:04
|
Deras första platta, Night of the Demon, var väl rätt hyfsad. Sunkig musikkvalité där med dock.
|
|
#3 · Ereinion · den 20 februari 2005, 18:40
|
"Demon nådde aldrig riktigt höjderna inom NWOBHM..."
HAHAHA! NWOBHM? Schysst!
|
|
#4 · Thrifalas · den 16 mars 2005, 18:00
|
Mm... New wave of british heavy metal. :)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentara
|
| |
|
 |
 |
| Artist |
|
Demon
|
|
Releasedatum
|
|
1982
|
| Spellängd |
|
|
| Antal spår |
|
11
|
|
