Meny Startsidan Forum Litteratur Film Musik Spel Noveller & Dikter Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen Butik Community Användarnamn Reklam

Community (1 medlem inloggad) Användarnamn Lösenord   · Bli medlem · Information om   cookies · Glömt lösenordet? Onsdag den 22 maj 2013 Reklam Navigation Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > Där Tanken Somnar Där Tanken Somnar Skriven av Ravenna den 26 oktober 2003 [Utskriftsversion] Vem är det som vandrar på tysta steg där tysta själar sover? Varför är jag här? Vilket land är detta? Det är en plats där allting är mörker som ingenting döljer. Ett torrlagt hav svallar i en vindstilla storm. Allting är tyst, men jag är inte ensam. Någon kommer. Jag kan känna hennes steg lika tydligt som mitt hjärtas rädda slag. Hur kom jag hit? Jag gick huvudgatan ner mot kyrkan. Det var mörkt och vinden ylade mellan husen. Höstlöven blåstes omkring med ilska, som om djävlarna dansade bortom den verklighet vi människor kan se. Marken var våt och hal. Jag hade svårt att få fäste. Jag skulle ha tagit kängorna istället för träskorna. Säcken var tung. Remmarna skavde mot axlarna. Men vad hände sedan? Jag kan inte minnas. Jag rör mig. Kan inte känna min kropp, men jag vet att den finns där. Mörkret skiftar runt omkring mig, från svart till svart. Förändringen kan inte ses, bara kännas. Någonstans hör jag ett hjärta bulta. Är det kanske mitt? Någonting hände där vid kyrkan. Mötte jag någon? Ja, någon jag tyckte om en gång men inte längre hade känslor för. Vi grälade. Sade hon någonting om ett barn? Ja, så var det. Vi möttes, och hon pratade om ett barn. Kanske mitt barn, men jag tror inte att jag har något. Det är svårt att minnas. Mörkret äter alla minnen, plockar sönder dem och låter bitarna segla iväg in i intigheten. Varför är jag här? Och vems hjärta är det som slår på en plats där inga ljud kan födas? Jag var arg när jag lämnade henne. Regnet slog mig i ansiktet, men jag var het av ilska. Jag ville slå sönder någonting. Krossa någonting, liksom hon hade krossat mitt hjärta. Till och med hit, till detta eviga mörker, hade jag tagit med mig smärtan och sorgen hon givit mig. Slå, igen och igen, mitt hjärta! Du är allt jag har kvar. Jag lämnade henne, och hennes axlar darrade av gråt. Hon ropade efter mig, skrek ut mitt namn om och om igen. Men jag gick utan att se mig om, så fort att allting annat än vreden tycktes svinna bort. Jag gick ner mot tavernan. Hennes ord ekade fortfarande i mitt huvud, men jag kunde inte minnas dem. Allting föll sönder. Natten var mörk och tung. Luften som drog in från sjösidan var rå och isande kall. Den tycktes frysa inuti lungorna och hindra mig från att andas. Jag drog upp huvan över ansiktet och sparkade ner en grindstolpe. Flisorna föll ner på marken och sopades runt av den våldsamma vinden. Nog dansade smådjävlarna denna natt! De hade tagit någonting från mig, de och hon. Någonting som aldrig kunde ersättas. Vem är det som närmar sig i tystnaden? Jag kan känna hennes steg med varje slag av mitt hjärta. En del av mig längtar efter att hon ska nå fram, medan en annan del darrar av skräck inför hennes ankomst. För vem är hon, och vad vill hon mig? Har det någonting att göra med en klinga? Ja, där fanns ett svärd. Jag stod i mörkret mellan husen, med den molniga himlen ovan och det leriga gruset nedan. Luften hade en tung, fuktig lukt. Jag gick ner på knä och skrek upp mot himlen, försökte skrika ut all den sorg och ilska som samlats i mitt bröst. Men inget ljud som människor kan frambringa är tillräckligt för att omfatta sann hjärtesorg. Den kan bara gråtas ut, tår efter tår, kväll efter kväll, tills ingenting av den finns kvar. Ett ljus närmade sig i mörkret. Jag försökte se vad det var, men ögonen lydde inte och kroppen var för trött för att orka flytta sig. Det kom närmare, och snart insåg jag att det var blänket från en svärdsklinga. Den kom snabbt emot mig, men det fanns fortfarande tid att ta sig undan. På ett ögonblick fattades mitt val och jag stod kvar, på knä mitt i gatan. Ljuset kom närmare och närmare, med varje slag av mitt hjärta och varje tår som mina ögon fällde. Jag välkomnade ljuset. Och ljuset blev till mörker. Jag kände ingen smärta. Jag hade förväntat mig att det skulle göra ont, och detta hade jag fruktat mer än någonting annat. Men jag kände ingenting. Allting flöt bort och förvandlades till skuggor, det ena minnet efter det andra. Allt som finns kvar är mitt hjärtas slag; min mördares fotsteg som försvinner i natten. Hennes fotsteg när hon närmar sig. Hon som vandrar med tysta steg, på platsen där tysta själar sover. Är du redo? frågar hennes röst. Den är grå och overklig, som vore den aska av någonting som en gång varit. Med den försvinner de sista minnena. Jag är ren. Livet har runnit bort från mig. Bara jag finns kvar, och mina tankar börjar skingras, den ena efter den andra. Jag är inte rädd. Jag sträcker ut min hand mot henne. Jag har inte längre någon hand att räcka ut, men det hindrar mig inte. Hennes hand är varm. Varför var jag någonsin arg på henne? Hur kunde jag någonsin inte älska henne? Vad hon än har gjort, vad hon än har sagt, så spelar det ingen roll längre, eftersom jag kommer aldrig att få träffa henne igen. Det blir min gåva… min gåva till henne. Jag är inte arg längre. Tankarna förvandlas till mörker. Strax kommer jag att somna. Jag kommer aldrig att ha varit. Min kropp ligger döende på gatan utanför tavernan, blodet rinner ut över gruset och droppar ner från stenarna innan det hinner stelna. Människor rör sig kring kroppen. De skriker, någon ropar på läkemannen. Hon, den enda jag fortfarande minns, sitter vid kroppens sida. Hon gråter. Hennes tårar är det enda jag fortfarande kan känna. De landar i mina försvinnande tankar, en efter en, och ger mig kraften att med mina döende läppar säga ett enda ord till henne: Förlåt.   Kommentarer (14) #1 · Tarakanov · den 28 oktober 2003, 09:02 Mycket hög klass. Lagom lång och språket passar utmärkt. Din uppdelning i mindre stycken är exakt vad som ofta saknas med korta noveller och således skulle texten bli för massiv. Så är inte fallet och min fråga till dig är om detta är första gången du skriver (för kritik)? Du behöver inte oroa dig allt för mycket då du verkligen håller hög standard. #2 · Auryn · den 28 oktober 2003, 10:58 Tack. ;-) Och för att svara på frågan: Nej, detta är inte första gången jag skriver för kritik. Jag skriver mycket, dock främst romaner. Just den här skrevs till en kurs på universitetet. #3 · Tarakanov · den 28 oktober 2003, 13:13 Ok men då är frågan var hittar jag mer av det du skrivit? #4 · Auryn · den 28 oktober 2003, 14:13 Lugn och fin, jag ska posta fler noveller... ;-) #5 · Arko · den 28 oktober 2003, 14:54 Sublim, välskriven, rätt djup, tragisk och lagom teatralisk. Bra med andra ord... #6 · Faile · den 31 oktober 2003, 18:31 jag tycker den är mycket bra fastnar i minnet. den försvinner inte med en gång som andra kan göra. #7 · Desdemona · den 17 november 2003, 14:50 Vackert skriven, och den berör... Mycket bra. Ska se om jag får tid att ta mig igenom ditt andra alster också. #8 · Thrifalas · den 2 december 2003, 21:48 Hur gör du egentligen när du skriver? ;) Kan inte annat än säga att den är väldigt bra, bland de bästa novellerna jag läst. Skriv mer :) #9 · Auryn · den 2 december 2003, 22:23 Jag skriver inte alls mycket noveller. Jag är mer för att skriva romaner. Men någon gång ibland så skriver jag en novell, kanske till en tävling eller som i fallet med "Där Tanken Somnar", till en kurs. Så man kan säga att jag samlar idéer under en längre tid innan det faktiskt blir någon novell. Och eftersom jag skriver såpass få (2-3 om året) så skriver jag dem bara när jag verkligen, verkligen känner för det. #10 · Nemloth · den 29 april 2004, 23:02 Som dina andar en inlevelse och som fångar en.. #11 · FrostadDröm · den 10 juli 2004, 16:30 Jag undrar bara om du har publicerat någar av dina romaner eller om du har dem hemma... i väntan på att ge ut dem. För om du har publicerat någon så skulle jag gärna vilja läsa den, eftersom jag tycker att de två novellerna du har skrivit som jag hittills har läst har varit väldigt bra! #12 · Auryn · den 10 augusti 2004, 10:33 Inga romaner publicerade än... men jag håller på att förbereda ett par böcker för att skickas in! #13 · Mabelode · den 13 oktober 2004, 23:20 Jag tycker att du skriver väldigt bra, det finns ett schysst flyt i texten. Lycka till med att få dina böcker publicerade! Om din novell är något att gå efter så skulle de bli ett bra tillskott till den svenska fantasyscenen. #14 · Sandy · den 10 november 2007, 20:21 Som Tarakanov skrev i inlägg #1, likaså Faile, även det Mabelode skrev. Underbar. Skriv kommentar Man måste vara inloggad medlem för att kommentera