|
Skriven av Darce den 11 oktober 2007 [Utskriftsversion]
|
En ljummen bris smekte hennes ansikte. Försiktigt, rädd för vad hon skulle komma att se, öppnade hon ögonen. Först såg hon bara mörker, ovan som hon var med klart ljus. Hon blinkade några gånger, varpå skumrasket långsamt retirerade från hennes synfält.
Framför henne bredde en prunkande grön dalsänka ut sig, dallrande i hettan. På bägge sidorna omgavs den av en bergvägg, från vilken smältvattnet i små strömmar forsade ner, för att slutligen samlas till en liten blågrön sjö i dalens mitt. Vid strandkanten betade några håriga varelser, en större samt två mindre, förmodligen en hona med två ungar. Ovanför detta panorama bredde en, så när som på några molnstråk, azurblå himmel ut sig. I zenit stod ett lysande klot, vars sken var så starkt att regnbågsfärgade fläckar dansade framför flickans blick då hon tittade rakt på det.
Länge stod hon bara där, förtrollad av den undersköna vyn. Redan något så trivialt som att andas var för henne ett sant nöje, ty den klara bergsluften var som balsam för hennes något ömmande strupe, resultatet av för många års flitig användning av cigaretter. Hennes tankar var ett enda virrvarr, och över kaoset ljöd en glädjesång. Hon var fri! Äntligen var hon fri från sitt materialismens fängelse. Nu när hon hade befriat sig från de påtagliga tingens makt över henne kunde hon för första gången under sitt snart sjuttonåriga liv verkligen leva, hon var nu fri att utforska en värld där endast fantasin satte gränser. Hennes ansikte sprack upp i ett leende, och ur strupen steg ett bubblande skratt. Euforisk slet hon av sig alla sina dyra märkeskläder och sprang, naken som ett nyfött barn, ner för de gräsbeklädda sluttningarna mot det gnistrande vattnet i fjärran. Hennes axellånga sandfärgade hår fladdrade i vinden och den smärta kroppen flög lätt och obehindrat fram likt en vind genom dalen. Runt henne virvlade en mängd granna insekter, dragna till henne som nattfjärilar till en flamma.
Med rosiga kinder nådde hon flämtande vattenbrynet, varpå hon utan ett ögonblicks tvekan dök i. Vattnet var friskt, likt källvatten, men ändå inte så kallt att det kändes obehagligt att simma i. Förtjust skrämde hon ett nyfiket fiskstim på flykten, varefter hon fyllde lungorna med luft och dök.
Hon var återfödd.
|
|
|
|
#1 · Silfverklinga · den 11 oktober 2007, 18:58
|
Kort men mycket vacker text, denna novell gillade jag! :)
|
|
#2 · Tiki Yin · den 11 oktober 2007, 21:19
|
håller med personer över!
|
|
#3 · Nattöga · den 16 oktober 2007, 16:36
|
väldigt bra skrivet och en underbart vacker och bra miljöbeskrivning!
bra jobbat!
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
