| Meny |
| Startsidan |
| Forum |
| Litteratur |
| Film |
| Musik |
| Spel |
| Noveller & Dikter |
|
Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen |
| Butik |
| Community |
| Användarnamn |
| Reklam |
|
|
|
| Lördag den 25 maj 2013 · Fantastika om 146 dagar |
| Reklam |
 |
 |
 |
| Navigation |
| Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > Skuggor över Estaria, kap. 1 |
| Skuggor över Estaria, kap. 1 |
| Skriven av Lostinsea den 19 december 2008 [Utskriftsversion] |
|
Kap. 1 Att utvecklingen ibland tar språng långt före sin tid var puben i det lilla eldsamhället Gaylaston ett utmärkt – och sorgligt – exempel på. Fastän man i resten av byn levde i enkla hus uppvärmda med öppna eldar, tvättade sig i havet vars kust fanns bara tjugo meter bort från samhället, och livnärde sig på jakt och vad man kunde driva upp ur den magra åkerjorden, så fanns puben där. Den låg i byns centrum, omgiven av några dussintal hus där alla levde tillsammans med mentaliteten att alla känner alla. Puben var en plats högt skattad av byns invånare, en mysig byggnad uppförd i form av en stor och bastant timrad stuga. Det första rum man anlände till då man steg innanför dörren var serveringslokalen, ett stort rum möblerat med rejäla träbänkar och stadiga bord. Där fanns också en serveringsdisk, bakom vilken någon i ägarfamiljen stod alla dagar i alla väder och tog upp beställningar. Puben kunde uppriktigt skryta med att, förutom att det serverades gott öl och vin, så kunde man även beställa och avnjuta god mat där, och familjen som ägde stället gjorde goda affärer. Samhällets invånare samlades där så gott som varje kväll för att umgås, och pengarna de spenderade där var nog för att göra familjen till Gaylastons rikaste. Denna försommarkväll var där till och med mera fart än vanligt, eftersom man firade att sådden var färdig för säsongen. Utomhus var kvällen ljuvlig, med milda vindar som förde med sig doften från havet och prudlande grönska överallt, men det var inget som höll byns invånare utomhus. Pubens alla bänkar var proppfyllda, beställningarna haglade fram och tillbaka, och åtskilliga av eldbönderna var redan kraftigt berusade. Och med familjens dotter, som i vanliga fall hade hand om beställningarna, sjuk i vattenkoppor, var det kanske inte så underligt att sonen i huset hade fullt upp att göra. På ett mycket imponerande sätt lyckades han hantera alla sina sysslor utan någon synvärd ansträngning – han severade och tog upp beställningar som om han aldrig gjort något annat i sitt liv, och det var inte långt ifrån sanningen heller. Bob, som skulle komma att träda in i tjugoårsåldern om bara några dagar, hade levat hela sitt liv med sin familj innanför pubens trygga väggar, och han hanterade sina sysslor med en vana som han byggt upp sedan två års ålder. Trots att familjen gjorde goda affärer var det en lättnad för honom att dagen snart skulle vara slut – han hade varit igång sedan klockan fem på morgonen, och nu började mörkret falla utanför. Då tempot äntligen lugnade ned sig en aning tog Bob chansen att luta sig emot bardisken en sekund och andas ut. Han fick många blickar på sig där han stod, men han ignorerade dem alla med långvarig vana som grund. Att han fick blickar på sig, speciellt från byns unga kvinnor, var inget konstigt, för Bob såg väldigt bra ut även efter den stressade dag han höll på att genomlida. Han var lång, senig och muskulös, hans ansikte var gladlynt och stiligt, och hans ögon bar samma färg som smaragder. Han var dessutom väldigt karismatisk och kunde charma vem som helst med sitt öppna, vänliga och skämtsamma beteende. Han var, på samma gång, familjens stolthet och stora skam. Bob låste blick med en av sina närmare vänner i byn, den extremt store och muskulöse Grimley, och de utbytte leenden över folkmassans huvud. Han såg inte till några andra av sina närmare kamrater, och antog förstrött att de var ute och vaktade de nysådda åkrarna. Han vände sig sedan mot sin mor, som stod bakom bardisken för tillfället, och log emot den knubbiga och snälla gamla kvinnan. Hon log tillbaka och räckte honom en träskål fylld med ångande varm, svinblodsbaserad soppa att ta in till sin sjuka syster. – Lilla Ann måste ha något att äta nu. I morgon får du stå i köket istället, lovade hon honom tröstande då hon såg hans tilltufsade uppsyn. Men Bob bara skrattade och tog emot skålen. - Ingen fara, mamma. En dags hårt arbetande gör ingen något ont. - Jaså, replikerade hans mot okynnigt och strök tillbaka några grånande håstrån till sin plats bakom örat. Då har du kanske inget emot att ge våra gäster en fin liten serenad som avslutning på kvällen? Bob gjorde en lätt grimas, som antydde att det hade han visst det, men lika snabbt var leendet tillbaka. – Naturligtvis inte, så fort folk börjar lugna sig lite. Han vek in bakom bardisken och krånglade sig smidigt förbi modern utan att riva ned några flaskor från hyllorna bakom disken, varpå han försvann in genom dörren som ledde upp till familjens privata våning. Väl där gick hans tankar längtansfullt till den friska, rena luften utanför pubens väggar – nu när han slapp iväg en stund blev det så mycket tydligare hur mycket barrummet verkligen stank av rök, svett och blodbaserad mat. Nästan alla rätter man åt i byn innehöll blod – det var enda sättet för folk att få i sig nog med kolhydrater, eftersom grönsaksskörden även under sina bästa år var ett enda stort skämt. Dessutom var larmet på undervåningen öronbedövande – oljudet hördes hur tydligt som helst upp genom golvet, och hans öron krävde att få en stunds välförtjänt vila. Han visslade lågt för sig själv och lät leendet falla av ansiktet för några sekunder, medan han förflyttade sig över det knarrande plankgolvet i föräldrarnas sovrum till den lilla kammare som han och hans lillasyster delade. Men det var lika snabbt på plats igen då han sköt upp den grova trädörren och steg in. Synen som mötte honom var välbekant – två smala sängar på varsin sida av rummet, som hade tak, golv och väggar av grovt tillyxade plankor. Till och med trettio år efter det att stugan byggdes luktade plankorna av kåda. Där fanns också ett litet fönster, genom vilket man kunde se ut emot havet, två små bord och två kistor att förvara kläder och småsaker i. Och i en av sängarna låg hans syster ihopkrupen under en mjuk yllefilt. Ann var tre år yngre än han själv och en riktigt utpräglad eldflicka med sitt svallande blonda hår, sin friska uppsyn och sin bronsbruna hy. För tillfället var dock hennes söta ansikte täckt av vätskefyllda blåsor, men trots det hävde hon sig upp på armbågarna i sängen och log strålande då hon såg vem det var. Bob ställde ned skålen på bordet bredvid sängen. – Hur mår vi idag? Frågade han glatt och rättade till filten runt henne. - Mycket bättre, Bob, svarade flickan tillgivet och kramade hans arm lätt med sina små händer – Ann dyrkade sin bror, han var den roligaste och snällaste människa hon visste om, och den ende som alltid hade tid för hennes tonårsgrubblerier trots stressen de dagligen omgavs med. – Vet du, fortsatte hon allvarligt och såg honom rakt i ögonen, pappa säger att jag är sjuk eftersom en vattenmänniska har lagt en förbannelse över puben! Han säger, att deras kraft är svag men ond – att det enda de vill är att ställa till bekymmer för oss eldmänniskor! Bob smålog milt, alltid lika överraskad över hur barnslig hans syster kunde vara. – Vet du, Ann, jag har aldrig träffat någon vattenmänniska så jag kan inte uttala mig om dem. Men samma sak gäller för pappa. Vi kanske inte borde döma dem innan vi har mött en och fått veta hurdana de är? - Men Bob, de måste vara onda! protesterade Ann ivrigt. De har dödat så många av vårt folk! - Och vi har dödat talrika av deras, påpekade Bob milt och kysste henne lätt på pannan innan han reste sig upp. – Se till att äta lite, gumman. Det här är en diskussion vi kan ta senare. Anns respekt för sin bror var stor nog för att hon inte skulle protestera, men hennes min sa nog om vad hon tyckte om hans åsikter om vattenmänniskorna. Bob lämnade hennes kammare med en trött suck. Det var just de här tendenserna – att döma andra folk innan de ens träffat dem – som gjorde att han på många vis längtade bort från sin hemby. Nog måste det någonstans i den vida värld han hört så mycket om från kringresande som stannat till på puben, finnas människor som inte var kortsynta och enkelspåriga? Försjunken i djupa tankar återvände Bob ned till undervåningen, och blev lättad då han märkte att stämningen efter firandet äntligen lagt sig. Det var tystare i rummet, och folk satt mestadels på bänkarna och småpratade med låga röster. Besluten att få dagen överstånden med smög han bort till hörnet bredvid den otända eldstaden, plockade ned sin smäckra trägitarr från spiken den hängde på där och återvände sedan till bardisken. Han hoppade smidigt upp och satte sig ned på disken med korslagda ben, tog gitarren i ett stadigt grepp och slog ett första ackord. Genast tystnade hopen och vartenda blick i rummet vändes emot honom. Bob tittade upp från gitarren, log, och började utan inledning att sjunga en av de glada, korta visor som han visste att folket i byn älskade. Han hade en vacker sångröst, och bifallet blev stormande. Bob lät sig dock inte smickras. Han var onekligen byns bäste sångare och gitarrspelare – men han var också byns ende dito. Det var en passion som byggts upp inom honom sedan innan tonåren, men som falnat lika snabbt eftersom byborna inte gillade när han sjöng de sånger han ville sjunga. Men han plockade fortfarande fram gitarren då och då, och de övriga älskade att höra honom sjunga. Efter att applåderna som efterföljde sången tonat bort kom som väntat Bobs far in i rummet från köket, storväxt och muskulös (och med ett blodigt förkläde knutet runt midjan) och förklarade högljutt och barskt att puben var stängd för kvällen. Bob andades lättad ut och hoppade ned från disken, och han utväxlade menande blickar med sin far. Det fanns inte många likheter mellan far och son, om man bortsåg från att bägge hade svart hår. Fadern var betydligt mera maskulin med ett fyrkantigt ansikte, en knölig näsa och en smal mun. Bobs öpnna och vänliga ansikte hade många gånger föranlett honom att skoja om att han egentligen hade två döttrar, skämt som Bob hade tagit med ro helt enkelt därför att hans far var den han var. Bobs pappa var onekligen en viljestark man, han och hustrun hade grundat den här puben alldeles ensamma och han styrde den med järnhand. Ändå var han en mild och snäll familjefar, även om han också hade behovet att lägga sig i sina barns liv mera än vad Bob personligen fann behagligt. Det var i ett behov att revoltera mot detta drag som Bob inledde sin strategi med att påpeka att vattenmänniskorna kanske inte var så illa, men allteftersom Bob blev äldre, hade han börjat fundera på om det kanske inte ändå låg något bakom hans barnsliga kampanj. Hans växande övertygelse om att alla människor innerst inne var stöpta i alla form skapade en växande klyfta mellan honom och byns invånare – en klyfta som enbart han själv kände av. Det som föräldrarna avfärdade som ett barnsligt infall hade slagit rot inom Bob och format honom till att bli en helt annan person än någon annan som levde i byn någonsin hört talas om. Bob rycktes ur sina tankar då hopen, under traditionellt muttrande och svärande, reste sig från bänkarna och började dra sig utåt. På vägen vände en av dem, den krokige och gleshårige mr Blackbone, sig till Bobs far och hojtade; - Ja, förresten, Keth! Hur är det med din lilla flicka? Jag förstår inte hur någon av de fördömda vattenvarelserna kom nära nog för att kunna smitta henne! Bob himlade med ögonen. –Varför skulle en vattenvarelse fått henne att insjukna, mr Blackbone? Det har inte varit någon här någonsin. Den gamle och i byn ansett vise mannen vände sig till Bob och stirrade på honom, och så gjorde alla andra som var inne i puben än. – När du blir så gammal som jag, pojke, sade den gamle långsamt och blängde på Bob, kommer du att förstå att allt ont i världen kan skyllas på vattenmänniskorna. De är ett genomruttet släkte, hela bunten, och borde inte få leva! - Har ni någonsin träffat någon? Frågade Bob nyfiket, och ignorerade den halvt förlägna, halvt roade uppsynen på faderns ansikte. Mr Blackbone ryckte på axlarna. – Det är sådant alla vet, pojke. Tusentals år av krig har bevisat det för oss. Han vände och lämnade puben med högburet huvud, och de andra följde honom med medlidsamma blickar kastade på Bob, som uppgivet lutade sig mot kvasten och väntade. Han var genast redo och började sopa så fort dörren slagit igen bakom den siste. Faderns tunga suck fyllde puben, och han gav Bob en dunk i ryggen som nästan var hård nog att knuffa omkull honom. - Det är rätt, pojken min! skrockade den äldre mannen. Fortsätt att sköta dig så här bra, så kommer puben att rasa ihop redan innan det att du tagit över den! Bob log till svar, osäker på hur han någonsin skulle kunna förklara för sin far att ett övertagande av puben var bland det sista han ville. Hur skulle han kunna tillfoga sina föräldrar den smärtan, att medge att vad han egentligen ville var att lämna hembyn och bege sig ut i världen utanför? Möta nya människor, se nya platser? Han väntade tills fadern och modern skrattande och pratande dragit sig in i köket för att städa därinne. Sedan lutade han pannan mot kvastskaftet och suckade högt. Han lät sina tankar virvla fritt i några sekunder, innan han lyfte blicken och stirrade ut genom ett av de svarta kristallfönstren. På samma gång som han längtade bort från byn, kände han sig skuldmedveten för denna längtan – han visste att det var föräldrarnas fasta mål i livet att se till att han och Ann en dag tog över puben. Och allt de talar om – kan vattenmänniskorna verkligen vara så illa? Jag måste väl vänta med mitt omdöme tills den dag jag möter en… Bob skakade lätt på huvudet och återupptog sopningen med förnyad energi, pådriven av tanken att få gå och lägga sig och tänka i lugn och ro så fort sopningen var klar. Havet utanför glänste som svart ädeltyg i ljuset från bleka stjärnor, och det fångade hans blick ytterligare några gånger tack vare sin skönhet. Men på intet vis kunde han ana vad samma hav skulle föra med sig åt honom inom loppet av tretton timmar. |
| Kommentarer (0) |
| Inga kommentarer |
| Skriv kommentar |
|
|