| Meny |
| Startsidan |
| Forum |
| Litteratur |
| Film |
| Musik |
| Spel |
| Noveller & Dikter |
|
Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen |
| Butik |
| Community |
| Användarnamn |
| Reklam |
|
|
|
| Torsdag den 9 september 2010 |
| Reklam |
 |
 |
 |
| Navigation |
| Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > Zeihiaphyir II |
| Zeihiaphyir II |
| Skriven av Zeihiaphyir den 18 juni 2010 [Utskriftsversion] |
|
När hon kom ut i skogen igen efter att ha suttit stilla i mörkret så länge stack solens skrapa strålar i hennes ögon. En tår rullade sakta nerför hennes kind. Hon höjde snabbt handen och torkade bort den. Hon tog ett djupt andetag och log. Hon hade kommit till grottan ensam, klättrat ner ensam, varit i grottan med Ember, klättrat upp ensam och lämnat grottan med henne. Hon visste egentligen inte varför det alltid var så men det fick henne att känna sig speciell. Det var precis som Ember sagt, hon fanns alltid inom henne mer eller mindre. Hon föredrog mer. Hon kunde höra hur Ember svor i hennes huvud, det gjorde hon alltid när hon insåg att hon befann sig i hennes kropp – igen. ~"Vad står här för?” fräste jag irriterat åt henne. ”Skynda dig hem nu!”~ Hon suckade men började i rask takt gå ner för getstigen som ledde upp till grottan. Stigen var inte mycket av världen men hon klarade utan större svårighet av att gå både upp och ner för den. Hennes far hade sagt att det var för att hon var så liten som hon var och Ember påpekade att det berodde på att hon var lätt på fötterna. ”Ember, Haranerna. Vad skulle de göra om de hittade dig?” frågade hon plötsligt när hon kommit halvvägs ner till byn. ~”Vad skulle Haranerna göra?” muttrade jag. ”Vad tror du? Det skulle inte finnas mycket kvar av varken dig eller mig.” NU frågade hon de svåra frågorna när jag inte längre hade möjligheten att skada henne. Det var för mycket.~ Hon rös när hon hörde svaret på sin fråga. ”Oroa dig inte, de ska inte få hitta dig.” ~Dumma, unga, naiva flicka… Att du inte ser vad som finns framför ögonen dina? Varför kunde jag inte ha funnit en annan Sökare? frågade jag mig själv. Jag visste redan svaret på den frågan. Det fanns ingen annan. Jag var tvungen att nöja mig med den här.~ Byn tornade upp sig framför henne. Rådshusets torn stod upp över de brungrå taken och en jämn ström av människor tog sig in i byn genom porten som fanns i muren som slingrade sig runt byn. ”Ser du Ember?” utbrast hon och pekade på en grupp ryttare som kom i full fart ut ur skogen mot byn. ~”Ja, jag ser dem”, sade jag utan att undersöka saken närmare. Jag borde ha tittat närmare på deras rustningar men Sökarens ögon var inte lika bra som mina egna. Dessutom var jag allmänt irriterad idag och jag visste redan att de här männen inte skulle göra min dag mycket bättre. Jag hade alltid vetat på ett ungefär vad en människa var kapabel till. Vissa av dem var mer genomskinliga än andra men Tia – min Sökare – var annorlunda. ~ ”Har bergsandarna redan tröttnat på dig”, ropade mannen som stod upp på muren ovanför portern när hon närmade sig. ”Eller är det tvärt om?” Hon tittade upp på honom och log. ”Den som inte vet vad han talar om ska förbli tyst innan någon tar illa upp.” ~Det var inget tvivel om att hon verkligen var en Sökare. Den första på såå många år… Som jag längtade efter att få lämna den här grottan – kroppsligen!~ Mannen skrattade utan att lägga större vikt vid hennes hot. Han trodde aldrig att hon skulle omvandla ord till handling. Efter allt var hon bara en liten flicka. Tia höjde blicken och hennes grå ögon blixtrade åt honom. Plötsligt fylldes luften av ett dovt mullrande som fick berget att skaka. ~Ha! tänkte jag. Vänta bara, du blir den första som drabbas av min vrede. Jag hörde hur Tia skrattade vilket fick mig att fortsätta med större entusiasm. ~ Människorna skrek när himlen plötsligt mörklagdes och molnen hopade hotfullt ihop sig. Åskan lekte med deras rädsla och blixtrarna sköts över himlen. ~Något var fel. På något sätt kändes det bekant. Det som hände hade hänt förut och plötsligt kändes männen vi sett bekanta. De hade hittat mig. Jag rös vid tanken av det. Haraner…~ Tia stod som fastfrusen i portvalvet. Ember skrek i hennes huvud att röra på sig, att något var fel. Ett ord spred sig som en löp eld genom byn. ”Sökare” viskade de med fasa. ~”Spring! Snälla, spring…”~ Hon rörde sig inte. Blixten lekte i hennes stormiga ögon och mannen som hånat henne såg skräckslaget ner på henne. Skräcken han kände avspeglades i hans ögon och fruktan fick hans höga hand att darra. Han försökte hålla handen stadigt när han pekade på henne. ”Det är hon!” ropade han. Hans röst hördes av varenda man, kvinna och barn i byn. ”Det är hon som är Sökaren!” De rustningsklädda männen vände snabbt sina hästar mot porten när de hörde portvaktens skrämda rop. Deras befälhavare hade haft rätt när han sagt att Sökaren gömde sig i just den här byn. Nu var det bara för dem att ta Sökaren och på säkra sin belöning. Tia tittade skräckslaget upp på portvakten – som hon känt sedan innan hon kunnat gå – och hon hörde hur Ember tjatade på henne men hennes ord var otydliga, främmande. Hon hörde hur de rustningsklädda männen kom närmare och det dröjde inte länge förrän hon såg dem. Fem män i fruktansvärda svarta rustningar med röda mantlar på svarta hästar med glödande röda ögon och en sjätte man klädda i en svartröd kåpa – en trollkarl. Hon hörde hur portvakten än en gång pekande på henne ropade något hon inte kunde höra. ~”Vad gör du?” skrek jag ilsket åt henne. ”Vill du se med egna ögon vad Haranerna kommer att göra med dig!”~ Något ryckte henne åt sidan och hon trycktes upp mot muren. En mörk röst mumlade något och alla ljud försvann. Färger falnade och allt blev mörk. Det sista hon hörde innan hon förlorade medvetet var Embers muttrande. ~”Toppen…”~ |
| Kommentarer (0) |
| Inga kommentarer |
| Skriv kommentar |
|
|