Meny Startsidan Forum Litteratur Film Musik Spel Noveller & Dikter Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen Butik Community Användarnamn Reklam

Community (1 medlem inloggad) Användarnamn Lösenord   · Bli medlem · Information om   cookies · Glömt lösenordet? Torsdag den 9 september 2010 Reklam Navigation Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > Tamson Tamson Skriven av Elrond den 25 juli 2010 [Utskriftsversion] Tamson var tjugotre år gammal men såg ut att vara arton. Så sa det flesta om honom, och visst stämde det. Men ingen kunde neka hur mycket äldre han var de andra på insidan, men det var inte så viktigt då man jämförde hans utseenden. Vintern hade slagit till hårdare än vanligt. Det låg snö över hela landskapet som om molnen på himlen bara tappat sin livslust och fallit ned utan baktanke. Från muren såg man hur orörd snön var ända bort mot skogarna och bergen. Det var en fridfull syn, men ändå tråkig efter ett tag och störande för ögonen. Det glittrade vitt, dag ut och dag in. Nätterna låg ljusare än vanligt, månen gjorde snön otroligt vacker då den gnistrade som juveler i Hennes silverljus. Det gick inte att ta sig från fortet under vintern. Inte heller kunde andra ta sig dit och därför blir de hårda vintrarna fulla med nöd för mat och värme. De få antal granar som växte nära murarna höggs ned på en och samma order och landskapet blev bara ett enda stort vitt skynke. Man kunde inte se, som man brukade under andra årstider, hur skogen växte sig upp mot bergen som om den försökte lägga sitt gröna täcke över stenen. Allt var bara snö. Männen i fortet hungrade under sina arbeten och frös under sin ledighet. De flesta slutade att raka sig och tillslut såg de ut som vildar allesammans. Tamsons skäggväxt var dock så obetydlig att han ändå rakade av sig det. Tamson hade varit i fortet sedan sin sextonårsdag, då han utan mycket till packning eller farväl lämnade sin faders stuga. Det var ett viktigt jobb, det här – fick han höra – och att bli intagen var inte det lättaste. Visst skulle man ta emot vem som helst att bli krigare eller vakt ifall desperata tider kallade för det, men trots rikets lugna omständigheter klarade Tamson det utan större problem. Styrkeprovet var för lätt, reflexprovet för långsamt och taktikprovet för odetaljerat. Officerarna såg på Tamson som en riktigt ordentlig krigsmaskin, vilket gjorde deras order om att postera honom långt ut i ingenstans en överraskning för Tamson. Han var en respekterad krigare men som aldrig varit i strid. ”Sedan han var arton har han varit i min flock, och han har inte åldrats en dag sen dess!” – brukade hans överhuvud skrocka fram från sitt silvergråa skägg när han inspekterade sina krigare. Hela södra muren var tom - det var hans vaktpass - lika vitt, tomt och tyst som vanligt. En äldre krigare i flocken, som var veteran från äldre strider, hade kallat det skam att få bära sitt vapen i bältet utan att någonsin dra det eller behaga dess krigslust. Enligt krigaren själv så har ens vapen, precis som mannen, sina lustar och vilken sorts lust har ett vapen om inte lust för det den skapats för? Ett smycke är till att bäras och synas, solen till att skina och svärdet till att strida. Så var det, och alltid varit. Vapnet var sitt eget, i låns till krigaren så att han kunde ge det som vapnet behövde: en bärare, stridens hetta och fiendens blod. Tamson såg ned på svärdet i hans bälte, som skymtade fram vid kanten av hans pälskantade mantel. Dess viktknapp i brons glänste dimmigt i dagsljuset. ”Skulle du någonsin bistå en som jag i strid, som aldrig gett dig något du förtjänar?” Tamson hade en krigares traditionella band till sitt vapen och kände stolthet i att bära det. Innanför eller utanför strid skulle det alltid hänga vid hans sida, och tillslut skulle den vila med honom i hans grav. En livslång kompanjon som var ovärderlig. Han drog inte mer tankar till det utan skylde sitt svärd med manteln då han rörde sig fram över muren. Stannande satte han handen mot den kalla murstenen och blickade ut över landskapet. Ner, från borgporten, bort mot de knappt synliga bergen. Luften var bitande kall och hans andetag var tjocka rökstrimlor som segt löstes upp. Allt var väldigt klart, och det gjorde ont i ögonen att se, även ifall Tamson tyckte sig vänjas vid den stickande synen ju mer vinterdagarna gick. I öster började bergens kanter att mörkna mer och mer. Det var eftermiddag och mörkrets slöja skulle falla kring den fackelbeklädda borgen snabbare än man anade. Varje natt brukade borgen stå mitt i dalen med sina fönster lysandes som strålkastare ut i natten. Borggården täckt med sand och halm för att motarbeta is och snö. Gröt eller soppa på kok skulle dofta ut från matgården. Borgen kunde bli ett mycket trevligt ställe om kvällarna, ifall man inte hade vakten. Men Tamsons vakttid var snart över och han skulle få lämna muren för den här gången. Det var han ganska glad över och längtade efter sin mjuka sovfäll. Han var inte längre ensam på muren för Asron, som var näst på tur att ta vakten, hade kommit upp till honom. ”Lite väl tidig kanske?” frågade Tamson honom och fortsatte glo ut mot det snötäckta landskapet. ”Måhända. Jag måste nämligen be dig att ta mitt pass för kvällen.” Tamson vände sitt ansikte mot sin flockmedlem och blossade upp i snabb vredesmod. ”Ge mig en bra anledning att stå vakt och frysa mina lemmar sönder hela kvällen!” ”För att jag är sjuk och behöver mer sömn och mer värme för att klara mig.” Asron var några år äldre än Tamson och hade, till skillnad från honom själv, tjänat i strid och låtit sitt svärd ljuda sånger om skräck i fiendens öron. Därför stod han med huvudet högre och hade i tradition rätt att dra sig undan för sin egen hälsas skull. Tamson kunde inte neka honom detta men brände sin blick in i hans kamrats ljusblåa ögon, en blick som kunde fått Asrons skägg att falla av till stubb. Asron bugade lätt med ena handen på sin hjälm och den andra på sitt svärdfäste, innan han gick. Så typiskt det kändes, och förolämpande. Tamson kände en del av sin naturliga heder tryckt i sprickor som sandsten. Han tog ett hårt grepp om sitt svärdfäste – det var lugnande. Han lyfte av hjälmen från sitt huvud och lät vinterkylan smeka bak hans hår och spänna till i hans öron. Det blev mörkare och nu med hjälmen på gick Tamson ihärdigt fram och tillbaka över muren. Tillslut var allt mörkt framför honom, och allt ljus i världen kom antingen från stjärnorna eller från brasan på borggården. Det tycktes honom plötsligt som att månen lyste starkare, för han började se lite bättre om de snövita fälten. Han tänkte att det nog bara var månen som lyckats bryta fram genom molnen, men det fanns inga moln på himlen. Granskande himlens stora silvriga öga så såg han en skepnad flyga framför Hennes syn. Det var en stor svart fågel, med stora vingar och vass näbb. Att se varelsen ta sig över ljuspunkten var som att se en mästerligt målad tavla eller ett slags drömtecken. Korpen försvann och blev ett med nattmörkret. Just då, när hans blick följt korpen tills den försvann, såg han på horisonten ett ljus som från en lägereld. Det var definitivt en lägereld, vilket inte var en vanlig syn från fortet. Fråga inte varför han verkligen gjorde det, vad hans anledningar var, för av det vet han knappt själv och orkar heller inte tänka på det. Men han tog sig ned från muren med rep och från fortets portar gick han ut i mörkret utan fackla. Hans enda ljus var månen och den främmande, mystiskt inbjudande, lägerelden på andra sidan den vita öknen. Kylan svepte kring honom i isande vindar som slog pulverlös snö över honom. Med hopbitna käkar och mantel svept runt honom stod han emot vinden som dragit sig starkare sedan han stod på muren. Om han hade tur så skulle ingen märka att han var borta, det var ju trots allt inte hans vaktpass. Repet hade han successivt dragit ned från murkrönet där det suttit. Nu återstod bara vandringen till lägerelden, vars attraktivhet han inte kunde förklara. Tillslut såg han i synfältet ett tält upprest med en sprakande brasa tätt intill. För varje steg så slog hjärtat snabbare och hårdare, som stenar fallandes ned från en bergsravin. Tamson såg att tältet var av skinn, vilket kunde tyda på vättar eller dylika varelser. Men vättar höll sig i stora läger, och definitivt inte ute så öppet. I sin växande fasa satte han handen på svärdfästet, redo att dras om nästa steg skulle visa sig vara ett för mycket. Närmre kom han och luften omkring sken upp. Inget hördes förutom vinden och den sprakande elden. Hårt, hårt var handen greppad kring fästet så kan kände handen pulsera. Men modet sjönk inte och stegen bar honom framåt. Lägret såg tomt ut. Där var ingen. Han passerade förbi tältet och kände eldens förfriskande värme som kastades ut i vinternatten som vatten i en öken. Men där var ändå något, en som andades högt och slutade abrupt när han kom nära brasan. Där satt någon. En man. Han hade ett mycket åldrigt, men stolt ansikte. Det var ärrat och lite rynkigt, men ljusbrunt – nästan gult i brasans sken. Ögonen var mörka, och djupa som om de faktiskt inte fanns utan bara var hålor där ögon en gång varit. Håret var gråbrunt och uppsatt i en mycket lång svans. Klädseln var delvis skinn, som från en ren, och delvis päls från varg eller järv. Han var ingen krigare, men såg varken svag eller dumdristig ut. Han såg på Tamson, med en mycket granskande blick som osade visdom eller som att han såg allting hur det en gång varit, istället för hur det var just nu. En blick svår att lägga ord på. Tamson såg tillbaka på honom, men inte på samma sätt. Han utforskade hans kläder och utseende, men kunde inte se vad som dolde sig inom dem. Han släppte svärdsfästet, och kände sig aningen lugnare. Mannens min var bara ett skrynkligt streck, som tillslut delades i två och yttrade orden: ”Sitt ned, unge herre.” – rösten var mörk och rostig, men ändå övertygande lugn och beordrande. Han satte sig vid brasan. Mannen tog blicken från Tamson, satte den mot elden och stängde långsamt ögonlocken. Tamson kände att han hade frågor, men de lade sig över varandra och han fick inte fram ett ord. Mannen såg fridfull ut och det kanske skulle vara dårskap att störa honom. Han verkade inte av denna världen, eller denna del av världen. Men ändå kändes han bekant och som att han hörde hemma här ute. Vid honom låg en del saker som papper, tänder, ben och horn från djur, något som likade en trumma och även en lång stav som var lutad mot tältet. Efter en kort stund öppnade mannen sina ögon, såg på Tamson och sade; ”Andarna säger att jag skall kalla dig ’vän’” Tamson gav honom ett mycket förvånande och vridet uttryck. Han visste om de som kunde tala med andar. Läkekonstens män, schamaner och trollkarlar. Mannen fortsatte, efter Tamsons tystnad; ”Jag är här för att du är här, och för att de är här omkring oss.” ”De?”, Tamsons första ord fick mannen att utge ett faderligt leende som gick från var sida av ansiktet. ”De” – sade han, och pekade först mot månen, mot elden, sedan ut mot mörkret och sedan in mot skogarna och bergen. ”De” sade han igen, ”de du ej kan höra, men vill lära dig att lyssna på och de du vill ska leva genom dig. Likt som de lever i mig.” ”Du har lockat mig hit.” ”Du har lockat dig själv hit, för det som du bär med dig. Det var inte min eld som lyste i natten, utan din egen. Men på grund av din trångsynthet så är min eld den enda du kan se, därför den enda att följa.” Mannens mystiska sätt var främmande för Tamson. Kanske ville mannen honom ont, eller försökte lura honom för något ändamål för hemskt att tänka sig. Men inga vapen eller obehagligt syntes på, eller omkring mannen, han var endast beväpnad med gåtor. ”Vem är du, och varför slår du läger i en dal förbjuden att vistas i för folk utan särskilda ändamål?” ”Och vad skulle dessa ändamål vara, som för en man långt från sitt hem till en dal utan träd eller djur. Vad förde dig själv hit, vän?” ”Order förde mig hit.” ”Då säger vi att även jag är här på order.” mannen tystnade och Tamson gav ingen respons, utan satt tyst och funderade ifall han skulle ge sig av eller sitta kvar vid elden. Den var ju mer inbjudande än vaktpasset. Elden sprakade och vinden drog så att brasan fick långa, stretande fingrar. Luften omkring blev tätare och mystik klingande från de klara stjärnorna, alla moln var borta. Mannen fortsatte: ”Människor har kallat mig Fundvig. Andarna kallar mig Gråräv, men du får kalla mig för vad du vill så länge som jag hör dig kalla.” ”Jag är Tamson, en krigare av Flocken.” svarade Tamson, och den grå räven log mot honom. ”Såsom vargen, en kämpe för sina. Men blir aldrig krigare innan han har krigat.” ”Du förvirrar mig, Fundvig. Jag tar för givet att du är en konsternas man som talar med andar och spår med ben. Men du får inte ge mig gåtor för de frågor jag ska ställa dig.” Mannen stängde sitt leende åter till det smala streck som förut. Hans ögon växte allvarliga och såg på Tamson, som om han skulle föra brasans eld mot honom och sätta eld i hans kläder. Tillslut öppnade han den stängda minen. ”Fråga, och jag skall svara på det sätt som jag finner bäst. Du vars själ är plågad av sitt eget vapen, och vars ögon stirrar ut mot en värld de önskar att de kände.” Tamson blev förstummad ett ögonblick, och tappade de frågor han tänkt ställa. ”Besvarade det dina frågor?” läste den grå räven ur hans ögon. ”Hur vet du..?” ”De” sade mannen och pekade mot skyn, ”Du vet, därför vet de och därför vet jag. Enklare blir det inte. Jag är här för att du ska mätta dig själv, inte genom att tjäna meningslösa order utan att följa andarna och lyssna till trummans sånger.” De hade haft en märklig konversation som slutade lika mystiskt som den startade. Den grå räven erbjöd Tamson hjälp, om man nu vill kalla det för hjälp. Han satt kvar medan Fundvig slängde ben omkring sig, pulver in i elden som han andades och sedan satte han sig ned med stängda ögon och allting blev tyst. Även elden och vinden slutade att föra ljud. Det var en läskig stämning. Månen drog sig undan bland plötsliga moln och det blev mörkare bortom lägret. Tamson undrade ifall någon från fortet skulle se elden och komma ut hit - han hoppades inte på det. Hur många timmar av natten det fanns kvar kunde han inte gissa på, men han var trött och det plötsliga lugnet fick honom att dåsa till. Hans väcktes av en lätt skakning, öppnade ögonen och såg schamanen stående, tittandes ned på honom. Han hade väckt honom med sin stav som han höll i den enda handen. I sin andra hand höll han en grön tygpåse. Blicken var djup, men vänlig, likt ögonen på en häst. ”Res dig” sade han ”det är ännu inte dags för vila. Det som snart kommer hända blir jobbigt för dig, men när du lyckas så får du en mycket välförtjänt sömn.” Tamson reste sig och såg upp mot mannen med nyvakna ögon, ”Och om jag inte lyckas?” ”Då får du ändå vila.” De orden klingade inte gott i öronen, men icke desto mindre kunde nyfikenheten och lusten för det ställt framför honom stoppas. ”Oroa dig inte” sade mannen och började gå iväg, förbi elden och ut i mörkret. ”Följ mig, och lyssna på det jag säger. Var inte orolig att misslyckas, men var rädd för det som kommer. Rädsla är din mest naturligaste känsla, den känsla du var född att bära. Du skrek och bultade runt efter att du kom i världen. Rädslan ger dig förberedelse och du använder din rädsla, gör om den till styrka och till mod. När svärden väl dras, så blir din rädsla endast mark du trampar sönder men fundament för dina steg.” Tamson följde Fundvig ut i mörkret, hans skuggiga skepnad var rakt framför honom och han hörde orden han yttrade. Hans ord var lika mycket visdom som gåtor. ”Du borde inte vara här, säger skogens andar som är nära nu.” sade den grå räven och Tamson märkte att de stod vid kanten av de stora skogarna som i fjärran bredde ut sig över bergens sluttningar. Stammarna var svarta kolonner i den djupa natten. Där inne smekte det gråa diset granarna och korpar hördes kraxa från deras toppar. Båda med fötterna begravda i snö stod de och stirrade in i den mörka labyrinten. Månen gav sitt sorgliga sken mot väggarna och Fundvig fångade Hennes ljus med sin stav så att dess topp sken av silver. ”Du borde inte vara här, men in dit måste du gå.” sade han och pekade med staven in mot mörkret. ”Helt ensam? Hur skall jag kunna se?” ”Du är inte ensam, som jag förklarat så tydligt på vägen hit. Dessutom ordnar jag så att du kan se.” Fundvig slog ut den gröna påsen mot skogen så att allt innehöll flög ut. Det var bara som stoft eller aska, men i stavens sken lyste det upp och formade en svag silvrig väg in i mörkret. Det var ett litet gap, en glugg i en mörkaste hjälm som retsamt fnittrade åt honom. Fundvig bara stirrade åt Tamson och fortsatte peka med staven mot den glittriga vägen. Så började vandringen in mot den mörka och farofyllda skogen. Snön låg inte lika hög i skogens djup. Granarna växte tätt och grenar var ständigt i vägen för krigarens gång. Han kände mjuk mossa, hårda stenar eller slingriga rötter under sina stövlar, men det silvriga skenet gav honom tillräckligt med ljus för att förhindra fall. Vad han skulle göra här visste han inte, men det skulle leda honom till något att släcka en krigares törst. Eller att väcka den. Ljuset ledde som en smal stig djupare och djupare in i skogen. Tamson undrade ifall han snart skulle nå bergen, och om skenet skulle leda honom bortom dem. Tiden gick och omgivningen ändrade ingen skepnad. Inga korpar hördes nu. Allt var tyst. Än en gång föll handen på svärdsfästet. Silverljuset hade stannat, försvunnit, och nattens mörker tog över. Man ändå såg han att han nu stod i en glänta. Hit hade ljuset, och andarna, lett honom. Han vände sig runt i cirklar så att manteln fladdrade till. Med handen ständigt på svärdsfästet såg han endast att gläntan var cirkulär och att träden runt omkring låg mycket täta. En och en annan rot steg upp ur marken. Det var när allt låg helt stilla och tyst som det kom. Hjärtat hoppade i en plötslig rörelse och lusten till både strid eller flykt fyllde kroppens alla delar. Ljudet som hördes var ett gräsligt ylande och gläfsande. Det lät överallt från gläntans alla sidor och Tamsons egen puls dånade i öronen. Han drog sitt svärd. Ljudet av klingans stål rispandes mot svärdsskidan. Nu skulle det börja. Framför honom syntes ett sken som kom närmre. Pulsen ökade. Närmre kom ljuset som tillslut blev två vansinniga glober fast i ett hiskeligt grin. Långa, vassa tänder som av silver glänste i det lilla månljus som strimlades fram mellan träden. Det rann tjockt saliv från det stora grinet som gläfste i all tänkbar galenskap. Varelsen var större än en fullvuxen björn och med all säkerhet starkare. Tamson svalde, höjde sitt svärd och lade blicken fast på sin motståndare. Varelsen forstsatte gläfsa och morra. Hade den varit mer mänsklig hade det säkert varit ett vansinnigt skratt som ekade i gläntan. Varelsen skrattade i tanken på dess tänder och klor i människans bräckliga kropp. Tamson försökte leka i samma tankar, att sätta sitt svärd djupt i djurets bultande kött. Sitt första stora byte åt sitt svärd. Galenskapens gulvita ögonglober far rakt emot honom och varelsen stod inom en armlängds håll. Den stank som av mardrömmar och ruttnande kadaver. Den vände och vred på huvudet och gläfste på. Tamson tvekade inte utan sköt sitt svärd fram mot monstret i all kraft. Han missade då varelsen snabbt flög åt sidan, lade märke till det plötsliga hotet och anföll. Den landade över Tamson i hoppet om att få slita av honom huvudet. Saliv rann ned över krigarens kropp men han slog till den i nosen och lät sitt svärd slita upp längs varelsens sida. Han lyckades knappt göra en skråma, men hans motståndare gjorde en reflexrörelse och Tamson reste sig fri. I ett vrål som ekade högre än monstrets ylanden slängde han sig över honom med svärdet före och slog det hårt mot djurets sida. Pälsen öppnade sig för ett blödande sår och varelsen utgjorde ett gnällande skri då den föll åt sidan, endast att resa sig och gå till attack. Dess käftar skulle helt slitit tag i krigaren om Tamson inte gjort en snabb manöver och tryckt vapnet i varelsens huvud. Skallen var hård och spetsen gick inte in, men slog bort besten med sådan kraft att nacken låg blottad och i ett mäktigt slag högg Tamson ned sitt svärd i varelsen så att dess kropp landade platt på marken med huvudet halvt avhugget. Monstret var besegrad och blod rann längs svärdets vassa blad. Andfådd och svettig tog Tamson ett sista hugg rakt mot bestens hjärta, innan han rengjorde svärdet mot den tjocka pälsen. Det hade varit seger, och det kände han. Han kände sig lättad att striden var över, fast den ej varat så länge, men mest av allt var han stolt och nöjd. Han reste svärdet i luften och åkallade stridssegerns ande i ett mäktigt skall. Korpar hördes flaxa långt borta. Tamson gissade på att hans plötsliga uppdrag var slutfört då silverljuset än en gång började glänsa samma väg som den lett honom på. Han kämpade med att försöka skära av varelsens huvud men det verkade lönlöst. Dess senor och muskler verkade smidda i järn även efter dess död. Han skar av en bit av den tjocka, sega pälsen och lät det vara han tecken på seger. Även en tand drog han ut från varelsen – lång och udda formad var den, men vass i sin spets. Silverskenet ledde honom ut i skogen och tillbaka till lägereldens lysande värme. Fundvig satt med ryggen mot honom, hörde hans steg genom snön och sade högt; ”Du lever, och mer än någonsin förut. Det första du dräpt i ditt liv blev inget fiende på slagfältet, men dock en fiende mer farligt än någon soldat i stridens hetta. Sannerligen, du är en krigare.” Tamson gick förbi hans rygg och satte sig vid elden mitt emot honom. Han kände sig lugn ända tills Fundvig återupptog sin mening; ”Men ännu är du inte färdig med ditt uppdrag här idag, som du själv ansatt dig till.” Tamson kände svagt illmod, som när han talat med den grå räven första gången, men det övergick snart i mod och han sa; ”Säg vad det är jag måste göra, så gör jag det. Just nu känner jag att jag står över allt och inte ens mörkret kan kväva mitt brinnande stål!” Fundvig gav ett dovt skratt till svar, ”Och det är just ditt stål du måste möta, är jag rädd!” ”Du menar…?” ”Just riktigt: Svärdets ande, den du tjänar och som tjänar dig.” Den gamle mannens ritual hade fungerat, verkade det som. Det var en lång process med mycket gamla ord vilka Tamson inte hade någon kunskap om. Han hade inte fått tillåtelse att se, utan fick sitta med stängda ögon och lyssna på hur Fundvig talade, kastade saker i elden och slog på sin trumma av skinn. Tillslut blev allt tyst, och förblev tyst en väldigt lång stund. Vinden försvann, eldens värme försvann och nyfiket kisade tillslut Tamson med sina ögon och märkte till stor förvåning att allt var borta. Han blev inte rädd, för det kändes som att han varit här förut – om så i sömnen. Han undrade om han drömde, men blev tillslut övertygad av att det måste vara en del av ritualen. Han märkte att hans svärd låg framför honom som när han lagt det på marken, på order av Fundvig. Det låg vackert i sin skida när han plockade upp det och långsamt drog ut det. Han såg reflektionen av sina ögon när stålet gled ur sin skida. Han såg på det med beundran och lade inte förrän långt senare märke till den svarta figur som nu stod framför honom där han satt. Överraskad föll han nästan bakåt då när han såg upp på den långa svarta figuren. Hon var mycket vacker; huden var vit som snö och hennes långa, svarta kappa smekte slankt om hennes höfter ända ned mot marken. Även håret var svart och låg svallande över axlarna. Läpparna skimrade i rött eller blått, Tamson kunde inte bestämma sig för vilken färg det var. Hennes ögon var vita, men blänkte svagt i en isblå färg. Rösten var lika skön, men kylig, som en frisk bergsvind. ”Du har behagat mig, min herre, Tamson.” Han kunde inte säga något, han var förbluffad av vad han såg. Var detta verkligen hans vapens ande? Hans kropp var som huggen sten. ”Du har behagat mig” sade hon igen ”det tog en lång tid, men du har behagat mig och jag är nöjd.” Tamson kände att han var tvungen att svara. Hans lungor brann av vilja men hans sinne var stumt. Tillslut slog han ned blicken ifrån den vackra varelsen och tryckte fram långsamma men tydliga ord; ”Även du har behagat mig, min härskarinna.” Han hörde en dov fnittring från sin ande. Han trodde inte andar kunde skratta, men tydligen så hade han fel. Kunde de då även gråta? Det visste han inte, men frågade inte heller. De var inte här för att ha ett samtal, utan bara för att evigt anta sitt odödliga förbund. ”Med mig vid din sida och i din hand skall du segra, om så i livet eller i döden. Jag är stolt att ha dig som bärare. Gå nu, min herre, och låt mig dricka blod från varje liv du tar.” Hennes röst klingade kyligt och gav varje nerv en rysande stickning, sedan blev allt tyst och Tamson vaknade sittandes vid elden med Fundvig leendes emot honom. ”Vart leder din väg nu då, unge krigare?”   Kommentarer (4) #1 · Findolfin · den 26 juli 2010, 19:25 Intressant :) Ska det bli en följetong? #2 · Elrond · den 27 juli 2010, 15:40 Jag tror inte det, egentligen är det bara en berättelse av flera jag planerar. #3 · pickel · den 20 augusti 2010, 09:33 Nu är det ju inte så lätt med formattering i denna form men några fler styckesuppdelningar för att öka läsbarheten i början vore skönt för ögat. #4 · pickel · den 20 augusti 2010, 09:53 Mera. Det började ju bli spännande. Skriv kommentar Man måste vara inloggad medlem för att kommentera