| Meny |
| Startsidan |
| Forum |
| Litteratur |
| Film |
| Musik |
| Spel |
| Noveller & Dikter |
|
Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen |
| Butik |
| Community |
| Användarnamn |
| Reklam |
|
|
|
| Fredag den 24 maj 2013 · Fantastika om 147 dagar |
| Reklam |
 |
 |
 |
| Navigation |
| Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > Historien om Almaril - Del 029 |
| Historien om Almaril - Del 029 |
| Skriven av Almaril den 26 juli 2004 [Utskriftsversion] |
|
Saril möter lugnt Almarils blick. - Alvvinge? Ja, vad är det med honom då? - Försök inte gömma dig, Saril! Jag vet vad du håller på med, och jag kan säga dig på en gång att jag under inga som helst omständigheter kommer genomgå ceremonin. Alvvinge stannar där han är, det tänker jag se till. Sarils ögonbryn rynkas något. - Almaril, varför vill du inte ha tillbaka Alvvinge? Du var med, du kommer ihåg vilken effekt Änglarna hade på manskapet. Innan så slogs de för sina liv, föra att drowerna inte skulle döda dem. Enkel överlevnad drev dem. Änglarna ändrade på det. De fick mannarna att inse att de slogs för frihet, för kärlek. Och Alvvinge slog själv ned Nankil. Vad är det du fruktar hos honom? Almaril tar ett steg mot Saril och blänger ned på honom. - Du vet lika väl som jag vad som hände den där natten. Natten då Alvvinges och Zara-Nankils klingor korsades. Du vet vilket pris han betalade för segern. Och då menar jag inte hans titel som Ängel. Saril möter stadigt Almarils brinnande blick. - Almaril, jag har studerat dikten som lämnades kvar efter Änglarna ända sedan dess att du försvann. Jag är säker på att det är ett meddelande, att vi kan lita på deras hjälp nu också. ”När svärdet dras ur sin skida När på vingar växer fjädrar igen För allt det som Alvvinge fått lida Ska Zara-Nankil få lida igen” - Almaril, det kan inte tolkas på något annat sätt! Och kom inte och säg att Sökaren skulle ha fel, det vet du lika väl som jag att han aldrig hade! Almaril vänder sig om och går frustrerad ett par steg bort. Så vänder han sig plötsligt om och slår ut med händerna. - Än den Andra Profetian då? ”När sigill är brutet När ögon lyser röda Då ödets band är knutet Är alla Änglar döda” - Hälften av den är redan uppfylld! Saril iakttar Almaril med oförstående blick. - Andra Profetian? Almaril slår ned blicken och viftar avfärdande med handen. - Första gången jag berättade om dikten för Lara så kallade hon den för profetia. Jag tyckte att det var ett ganska bra ord för att beskriva det. Almaril skruvar olustigt på sig då sorgen skär sig igenom honom. Det är inte lika farligt nu, när hon inte är inom synhåll. Saril ler svagt. - Okej, då kallar vi det för Profetia. I vilket fall så tror jag att den andra inte är lika viktigt som den första. Jag tar det som en varning om att vi måste skynda. Som sagt, hälften är uppfylld. Almaril vänder blicken mot Saril igen. - Och hur hade du tänkt att få tillbaka Alvvinge utan att uppfylla resten? Vi måste bryta sigillet, vet du. Saril rycker på axlarna. - Eller inte. Det kan också tolkas så att de två första meningarna är till för att visa oss att det är bråttom. Kanske är det den tredje och sista som hänger ihop, och de två första är bara maningar mot att bryta sigillet. Almaril får något segervisst i blicken. - Men i den andra sägs det också att sigillet ska brytas innan ögonen lyser röda. Nå, det har inte hänt, eller hur? Vad tolkar du det som? Saril ler bara lugnt mot honom. - Jag tolkar det som att du vränger ord för att få fram vad du vill, Almaril. Men så slår I Firimós ledare ut med händerna. - Jag ska inte störa dig mer med det här nu. Men vet, Almaril, att det kommer en tid då du måste välja. Och jag ber dig, tänk efter noga innan det valet, för när det väl kommer kanske vi inte har mycket tid kvar. Almarils ansikte hårdnar. - Mitt val står fast, Saril. Alvvinge stannar i Skuggornas Dal. Saril rycker på axlarna. - Vi får väl se. Det verkar vara någon mer som vill träffa dig. Vi ses. När Saril vänder ryggen mot honom och går därifrån så ser Almaril att Lara står och kikar runt hörnet på högkvarteret. När hon ser att Saril går därifrån så börjar hon försiktigt gå mot Almaril. De vida, ljusa, luftiga byxorna virvlar runt hennes bara vrister när hon strider över gräsmattan. På fötterna bär hon ett par lätta sandaler, och överkroppen skylls av en skjorta i samma ljusa färg som byxorna. Lara håller blicken nedslagen medan hon närmar sig. Hon håller händerna i armhålorna. Kanske för värme, kanske för att hon inte vet var hon ska göra av dem. Almaril biter ihop tänderna och trycker undan känslorna. Han kan känna Morikals kalla leende inifrån. Lara stannar en bit bort. - Hej Almaril... Almaril nickar mot henne. - Hej på dig med. Lara ler svagt, och nickar mot svärdet. - Vad gör du? Almaril lyfter upp svärdsskidan framför sig och fäster blicken på det vackra, enkla hjaltet. - Övar. Svärdsdansen är ett system med rörelser och steg där klingan aldrig avstannar. Blir du omringad av en övermäktig fiende så är det oftast enda utvägen. En dödsdans. Lara nickar svagt, för sig själv. Sedan vänder hon blicken mot marken och sparkar löst på gräset med ena foten. - Du... jag... förlåt för vad jag gjort dig. Jag vet att det låter dumt nu, när skadan redan är gjord och så, men... jag vill bara att du ska veta. Jag borde inte... om jag bara vetat innan... förlåt mig, Almaril. Almaril skakar på huvudet och går fram emot henne. - Du behöver inte be om förlåtelse, Lara. Du kan inte styra över ditt hjärtas nycker. Du har inget att be om förlåtelse för. En sticka av skuggor, av sorg, djupt ned i det alviska hjärtat. Lara skakar på huvudet, och tittar upp mot Almaril. - Jo det har jag, Almaril. Jag borde ha förstått vad som skulle hända. Jag borde ha tänkt på dig också. Almaril möter hennes blick med isblå ögon. Blixtar av rött drar över dem då och då. - Spelar det någon roll nu? Vad som är gjort är gjort, och kan inte göras ogjort. En tår rinner nedför Laras kind. - Förlåt mig, Almaril. Med en snyftning så slår hon armarna om honom, och lägger huvudet mot hans läderklädda bröst. Almaril kniper ihop ögonen och kvider lågt. Men så får kärleken överhanden över sorgen, och smärtan avtar, även om den inte försvinner helt. Svärdsskidan faller till marken. Alven lägger sina starka armar om Lara och trycker henne intill sig. - Lugna ned dig, det är ingen fara. Jag klarar mig. Nej. Det är inte alls ingen fara. Lara gråter mot Almarils bröst, samtidigt som tankarna far igenom hennes huvud. Dumma alv, varför var du inte sådan här innan jag träffade Radil? Almaril stryker henne över håret, och viskar lugnande ord på alviska i hennes öra. Lara slutar inte gråta. Almaril håller armarna om Laras skakande kropp och talar lugnt och stilla till henne. Han kastar en blick ned mot hennes bälte. Dolkskidan hänger som väntat vid ena höften. Almaril sluter ögonen och riktar en svag ström av energi genom klingstenens slumrande inre. Det svaga, azurblå skenet vaknar till liv samtidigt som safiren, och glöden börjar långsamt att växa. Almaril lösgör sig från Lara, tar ett par backande steg bort från henne. Lara ger honom en blick av övergivenhet, men vänder sedan blicken mot höften. Almaril låter klingstenens energi sakta linda sig innanför skjortan, runt hennes mage, uppför bröstkorgen, över ena axeln och ned på ryggen, ut över armarna. En andra orm av energi slingrar sig nedför hennes ben, så att safiren sluter in hela Lara i sin värmande, skyddande kraft. Lara höjer med förvånad blick högerhanden framför sig, vrider sakta på den och beundrar den böljande, blå strålglansen. Hon för vänsterhandens fingrar genom de lysande lågorna av energi, och sveper med armarna fram och tillbaka så att kraften bildar skimrande spår efter sig i luften. Lara känner den rogivande värmen sluta sig om hennes kropp. På något sätt känns det som om hon känner igen värmen, som om hon upplevt den förut. Skuggornas Dal. Det var då, när Almaril dött och stenen i skidan börjat glöda, då dolken växt till ett svärd och... Lara vänder blicken mot Almaril, som står med ett hemlighetsfullt leende och betraktar henne. Då de blivit ett. Lara känner hur energin, hur de ringlande ormarna av blå eld letar sig tillbaka till stenen vid hennes höft. Deras lugnande värme överger Laras hud, men lämnar ändå efter sig en känsla av ro inom henne. Tårarna har stillats. Almaril möter hennes blick med ett varmt, vänligt leende. - Om några dagar så kan jag lära dig hur du ska göra det där själv. Men i morgon så fortsätter vi med grundläggande träning. Försök att sova nu. Lara går fram till Almaril igen och kramar honom hårt. - Tack, Almaril. God natt. Almaril flinar brett mot henne och får ett skyggt leende tillbaka. Så fort Lara försvinner runt hörnet rinner ett par tårar nedför Almarils kinder och med ett kvidande av kval sjunker han ned på knä med händerna om magen. Alvens fingrar trevar ut över gräset och finner till slut svärdets skida. Med ett svagt väsande av stål glider den vassa klingan ut ur sitt skydd av vitt läder. Almaril känner en hand på sin axel. Musklerna stelnar, och snabbt ser han sig om. Ett par ögon, bruna stjärnor på grön bakgrund, blickar tillbaka. - Almaril. Timothee väser inte, blicken bär inte samma drag av intensitet som tidigare, han står inte hopkrupen. Istället talar han lugnt, vänligt, blicken ler och han står rak i ryggen bakom Almaril. Under armen har han en stor, läderinbunden bok. En gåsfjäder sticker ut mellan sidorna. Alven reser sig sakta och vänder sig om, iakttar vaksamt den andres ögon. De två är precis lika långa. - Vem är du? Timothee får ett litet leende på läpparna. Han slår ned blicken och verkar tänka efter lite. - Du vet vem jag är. Blicken höjs igen, fortfarande leende. - Längst inne vet du. Almaril tänker efter. Sakta så skakar han på huvudet. - Nej. Första gången jag såg dig var igår natt. Jag har aldrig sett dig tidigare. Timothee ler fortfarande svagt, som om han vet något resten av världen undanhålls. - Kanske. Kanske inte. Lika bra att du inte vet. Eller inte. Vem vet? Timothees leende blir lite bredare, men bleknar sedan bort och ersätts av en allvarlig, eftertänksam min. - Kanske är det bäst att du inget vet. Timothee vänder ryggen mot Almaril, och går därifrån. Lara står utanför dörren till Sarils kontor tillsammans med Radil och Timothee. Lätt nervös drar hon händerna över tyget på den vita tunikan. Radil står avslappnat lutad mot väggen, med ögonen slutna och armarna i kors över bröstet. Timothee undersöker nyfiket en spricka i stengolvet, som löper från den ena väggen till den andra. Den hopkrupna, oskuldsfulla gestalten låter ena fingret glida längs med sprickan, och låga muttranden bryter ut då och då från honom, medan han med rynkade ögonbryn fortsätter undersökningen. Lara börjar gå rastlöst fram och tillbaka. Radil öppnar ett öga och följer henne med blicken. - Lara, kom hit. Lara suckar och går fram till honom. Radil smeker henne över ena kinden samtidigt som han tar hennes hand i sin. Han ler lyckligt mot henne. - Lugn, yin nera. Det ordnar sig. Saril är förståndig, han kommer lyssna. Lara ler blekt tillbaka och kramar om honom. Hon sluter ögonen och låter värmen från hans starka kropp strömma in i henne. Lara öppnar ögonen och låter blicken söka sig bort mot Timothee. Han har avslutat sin undersökning och sitter med ryggen mot henne och Radil. Huvan på kåpan är nedfälld och vilar runt axlarna på honom. Det eldröda håret har fortfarande inte blivit borstat. - Timothee, vad gör du? Timothee svarar utan att vända sig om. - Skriver, matte. Lara lösgör sig försiktigt från Radil. - Vad skriver du? Timothee vänder sig fortfarande inte om. - Timothee skriver saga. Lara sätter sig på huk bakom Timothee och kikar försiktigt över axeln på honom. - Får matte läsa vad... - Nej. Lara blir minst sagt förvånad över att Timothee säger emot henne. Men han låter inte upprörd, inte det minsta skamsen. Han konstaterar helt enkelt ett faktum. Lugnt, och med vänligt tonfall fortsätter han. - Timothee inte klar. Matte läsa när boken klar. Timothee inte bra skriva, Timothee göra klar boken först. Sedan matte läsa, säga vad matte tycker. Lara ser hur Timothee lägger en gåsfjäder mellan sidorna och försiktigt slår igen boken. Sedan stoppar han ned den i en av de vida ärmarna. Bakom sig hör Lara hur dörren öppnas. - Åh, ni är redan här. Så bra. Stig in för all del, stig in. Lara reser sig och lägger handen på Timothees hjässa. Han skuttar glatt iväg bredvid henne då de följer Radil och Saril in i kontoret. |
| Kommentarer (6) |
| #1 · Cuhtalion · den 28 juli 2004, 12:12 | |
|
Att du bara orkar... :))
|
|
| #2 · Vinterdotter · den 29 juli 2004, 19:33 | |
|
Bara en sak som slog mig - borde inte Lara vid det här laget ha fattat att Radil har ett visst.. ääh... rykte? Hade det varit min kille hade jag förmodligen varit väldigt svartsjuk och mån om att vara säker på hans kärlek (oavsett om jag hade grund till svartsjukan eller ej). Tim har tappat Gollum-vibbarna nu, förresten. |
|
| #3 · Almaril · den 29 juli 2004, 20:12 | |
|
#1 Det är inte så jobbigt... Flin* #2 Blind av kärlek kanske... *Flin* Bara för att han är lugn och snäll en del betyder det inte att han kan bli fly förbannad i en annan. *Flin* |
|
| #4 · Vinterdotter · den 29 juli 2004, 22:17 | |
|
Jag tänkte mer på att han skriver någon sorts bok. Känns väldigt icke-Gollum.
|
|
| #5 · Almaril · den 30 juli 2004, 18:10 | |
|
#4 Det hänger ihop med vad han visar sig vara i absolut sista meningen av hela berättelsen. Jag har redan skrivit den.
|
|
| #6 · Failie · den 23 augusti 2004, 20:20 | |
|
jag har en vag aning... du skriver förresten helt vansinnigt bra! väldigt imponerad! keep up the good work! |
|
| Skriv kommentar |
|
|