| Meny |
| Startsidan |
| Forum |
| Litteratur |
| Film |
| Musik |
| Spel |
| Noveller & Dikter |
|
Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen |
| Butik |
| Community |
| Användarnamn |
| Reklam |
|
|
|
| Fredag den 24 maj 2013 · Fantastika om 147 dagar |
| Reklam |
 |
 |
 |
| Navigation |
| Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > Kapitel Ett |
| Kapitel Ett |
| Skriven av ~~¤Eliade¤~~ den 11 mars 2005 [Utskriftsversion] |
|
Morgonen grydde klar och iskall i Aldara. Gabriel av Tornet stod vid fönstret och undrade hur många som hade frusit ihjäl under natten. En torr hostning påminde honom om att den urgamla rådsmannen Verin stod och väntade på ett svar. Gabriel kände att tyngden av sitt ansvar höll på att kväva honom. – Aver Verin. Sammankalla rådet. – Ja, ers nåd. Rådsherren bugade reumatiskt på sig och lämnade Tornsalen. Ensam, med sorg i sitt hjärta såg Gabriel ut över staden. Tumult rådde i Rödakammaren där Rådet sammanträdde. – Det är avskyvärt! Hur vågar du ens...! Rådsman Polgias utbrott avbröts av att rådsman Krenon reste sig upp. Salens nyss kaosartade stämning gick över till en spöklik tystnad. – Tornherren har rätt. Vi måste stänga Portarna. Lord Minras av Murarna ställde sig upp. – Alla där ute kommer att dö, sa han stillsamt. Men vågar vi riskera allas våra liv för att rädda ett fåtal till? Tystnaden var tung av avsky och sorg över vad nöden ville ske. Gabriel hade försökt på alla vis att hålla Portarna öppna. Men nu var stadens resurser redan allt för ansträngda. Det fanns ingen annan utväg om man skulle klara att försörja de invånare och flyktingar som nu fanns i staden. Han reste sig. – Mina herrar. Jag önskar att vi inte behövde göra detta. Men det är det ända rätta, även om det är ett svårt val. Godkänner ni beslutet? Dödens tysta kyla väntade på dem utanför fönstren medan de röstade. En kall vind fick fönsterrutorna att skallra. Rådsman Delon kände en kalla kåre löpa längs sin ryggrad och drog kåpan tätare om sig. Han fick en känsla av att någon stod bakom honom och Delon vände sig om. Men det var ingen där. När resultatet av omröstningen utropades hörde han hur någon viskade i hans öra. – Hjärtligt tack, broder, för din hjälp. Delon snurrade runt. Tomt. Samma kväll vid solnedgång stängdes stadens uråldriga Portar till klagoropen av hundratals hungriga och frysande människor som hamnade utanför stadens trygghet och värme. Många försökte hitta nya vägar in. Folk försökte muta vakter, ta sig genom de ändlösa avloppstunnlarna eller bryta sig in. Allt var förgäves. Så fort Portarna stängdes kunde ingen ta sig in i staden. Eller ut. |
| Kommentarer (4) |
| #1 · Tancìlìa · den 13 mars 2005, 13:38 | |
|
Väldigt bra, vill läsa fortsättningen
|
|
| #2 · Vivalalona · den 15 mars 2005, 22:28 | |
|
Bra koncept, bra skrivet. Dock lite jobbigt med den opersonliga inställningen, det faktum att man bara ytligt vidrör personerna. Vem är det som Delon har hjälpt? Fattade inte riktigt... Annars bara bra. Väntar på fortsättning. |
|
| #3 · darina · den 18 mars 2005, 01:38 | |
|
vill läsa fortsättninge.. så många lösa trågar som man vill ha klarhet i.. men väldigt bra skrivet...
|
|
| #4 · aqwe · den 7 augusti 2006, 16:46 | |
|
Jätte bra...
|
|
| Skriv kommentar |
|
|