Meny Startsidan Forum Litteratur Film Musik Spel Noveller & Dikter Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen Butik Community Användarnamn Reklam

Community (6 medlemmar inloggade) Användarnamn Lösenord   · Bli medlem · Information om   cookies · Glömt lösenordet? Torsdag den 9 september 2010 Reklam Navigation Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > #02 Mötet till barndomens slut. #02 Mötet till barndomens slut. Skriven av Bolion den 23 juli 2003 [Utskriftsversion] Ett stilla fräsande från vaxljuset bröt tystnaden. Bolion reste sig upp ur sin bädd. Det var dags att bege sig till mötesplatsen. Ännu var det en stund till midnatt. Det vore en klämmig situation om han blev försenad till sitt första möte. Trots tre timmars förlorad sömn kände han sig pigg. Men förmodligen skulle sömnen komma över honom alldeles för tidigt, och hans fingrar skulle bli klumpiga då hans huvud började bli dimmigt. Denna natt var speciell, i tre dagar hade han väntat på fullmånen. Färden var varken svår eller lång, men det var mätt med måtten av en natts sömn och en solig dag. Det skulle bli allt annat än lätt nu, Då lederna var stela efter en lång dag. Men det kunde inte hjälpas. Mötet var inatt, och han skulle dit till varje pris. Eftersom han var halvt påklädd redan behövdes bara en extra tunika för att hålla värmen med. På den lilla hyllan intill väggen stod några utsnidade skrin, lite verktyg och andra småsaker man lägger i hyllor. Men det som intresserade Bolion låg gömt bakom hyllan. Det var hans största hemlighet, bara hans familj visste att den fanns. Försiktigt lyfte han hyllan och flyttade på den, så att luckan syntes. Bolion greppade tag i en av dess hörn med sin vänstra hand. Det var lite svårt att få grepp, men luckan var snart öppen. Vad luckan dolde kunde enklast beskrivas som en grop. Öppningen var formad som en ovan cirkel, inte mer än en alm bred på det bredaste punkten, men det var desto djupare. Då Bolion grävde ut innandömet såg han till att han kunde stå raklång i den och täckas upp till bröstet. Hans hemlighet behövde mycket plats, och fick inte bli kallt. Därför hade Bolion sytt en säck av läder, lagom stor för att fylla ut hela gropen och passade perfekt i gropens form. Lädret låg rakt och perfekt längs gropens väggar. Bolion kände sig stolt över just detta, för hans beräkningsförmåga och tålamod hade fått rejäla prövningar då han sytt dessa väggar. Gropens innehåll bestod av ännu ett stycke läder, men också detta var till förvaringssyfte. Det var en väska, formad efter innehållets form, fodrad med tjocka lager päls och stoppning av ull för att hålla kylan ute och mildra eventuella stötar. Bolion hade fått arbeta hårt och länge för att förtjäna den mängd läder och päls han använt till sin hemlighets bevaring. Och det var värt varenda timme av svettigt arbete. Det hade gett honom ett lyx väldigt få hade, i synnerlighet sådana som han. Men Elos Enöga, som av naturen var ett riktigt rötägg, krävde att få veta vad hans utmärkta varor skulle användas till. Bolion hade efter någon minuts utstuderade undanflykter gett upp och vänt ryggen till. Enöga var verkligen inte lätt att prata med. Han greppade tag om väskans smala halsparti och lyfte försiktigt upp den. På det undre kroppspartiet var två stadiga remmar fastnitade. Genom att träda in armarna i dessa kunde han bära sin dyrbaraste ägodel på ryggen, vilket skulle underlätta hans vandring till mötesplatsen. Ur sin bältespåse plockade han upp ett par handskar, också de av läder. Förstrött knöt han och öppnade händerna om och om igen. Handskarna hade han sytt för just detta ändamål. Om fingrarna blev kalla skulle det bli svårt att få dem så smidiga som han ville ha dem. Handskarna skulle förmodligen bara användas för sådana här tillfällen; det var ju trots allt bara damer av adlig börd och praktiga riddare ur sagorna som använde handskar. Han skulle i bästa fall bli retad om han gick ut med dem på sig i folks närvaro. I värsta fall skulle någon bråkstake bli avundsjuk och stjäla dem från honom. Bolion skakade på huvudet. Världen är alldeles för ond för att leva i. Då hans mörka kalufs slog honom i ansiktet kom han i underfund med att hatten hängde på sin krok intill dörren. Det var lika bra det. Han skulle ha givit sig av för länge sedan, och grubblerier skulle knappast spara honom tid. Hatten, som var en grå historia som passerat sina glansdagar för åratal sedan, tjänade sitt syfte väl. Med en lockig kalufs som hans skulle Bolion se ut som ett kråknäste i huvudet utan den. Han knöt om sina stövlar hårt och släckte ljuset, vilket gjorde att rummet blev kolmörkt. Med en dämpad knarrning öppnade han dörren och började försiktigt smyga ut i den smala gången på väg mot yttre porten. Där han gick med smygande steg och ett stadigt tag om remmarna passerade han dörrar med jämna avstånd. Ibland hördes dämpade stön, suckar eller mummel. Vid mer sällsynta tillfällen hördes dunsar, som om någon fumlade fram i mörkret. Det var en sak som alltid förbryllat honom. Drömmar kunde inverka mycket på ens sömn. Bolion var bergsäker på just det; det måste vara drömmar som får folk att göra ljud när de sover. Han hade alltid funderat hur han själv påverkades av sina drömmar då han sov. Stönade han, eller pratade han med en skugga? Eller, ännu värre, var han en sömngångare som gick runt med en vålnads smidighet? Nej, det vore inte möjligt. Hans kammare borde vara fulla av bevis för det, och han vaknade ju alltid i sin säng. Men säker kunde man aldrig vara. Månljuset lyckades ta sig in genom den bastanta träporten, vilket gav intrycket av att det var ljusare än det egentligen var på andra sidan. Bolion låste upp den försiktigt. Det vore väldigt dumt att väcka någon när han i princip var utomhus redan. Porten, vars gångjärn var mer välsmorda än på hans egen kammardörr, gled upp nästintill ljudlöst. Så, då var det gjort. Nu är det ingen återvändo längre. Reglerna för de boende i Bergriket var för det mesta helt rimliga, men vissa av dem var sannerligen märkliga. Det Bolion gjorde nu var det största regelbrottet av dem alla, nämligen att gå ut nattetid. Straffet för det var värre än att göra intrång, stjäla andras ägodelar eller till och med dräpa någon annan. Det hade givit både fördelar och nackdelar. En bra sak var det faktum att ordet ”inbrott” knappt existerade dessa trakter. Men olyckligtvis stämde inte reglerna alls till Bolions bekvämlighet. Han kom att tänka på vad som hände med den som senast smög ut på detta vis, och ryste. Han stängde dörren så snabbt man alls kan göra då man är jäktad, och gick mot skogen med stora kliv. Det var stilla inne bland träden, de enda ljud som hördes var de ljud som alltid hördes en stilla höstnatt. På himlen lyste månen ner på honom, och likt en svag efterapning av solen kastade den skuggor bakom honom där han gick på den välanvända stigen. Hans mål låg några hundra steg längre in i skogens mer täta delar. En tunn dimma dolde nästan stigen, men det störde honom inte avsevärt. Efter att ha vandrat i några minuter såg han det han så länge förberett sig på. Inne i en glänta ungefär 100 steg framför honom brann en liten lägereld. På detta avstånd såg han inte mycket av de kringsittande skepnaderna, men han kom fram till att det var mist fyra som satt runt elden. De hade ännu inte sett honom, utan verkade upptagna med sitt. Bolion hade med ens fjärilar i magen. Vad skulle han säga till dem? Den enda han träffat tidigare var den gamle gumman som bett honom delta i mötet. Han kom på sig med att hoppas att gumman var där. Hon skulle med all säkerhet lätta upp de eventuella spänningarna som skulle uppstå. Han kramade remmarna hårt. Tänk om dem tyckte att han inte dög något till? Kanske var de riktiga surkartar och förnäma stroppar, varenda en av dem? En rad olika omen passerade genom Bolions huvud. Nåja, kam han fram till, Bara jag gör mitt bästa kan jag inte göra mer. De var upp till dem att tycka om honom eller inte. Med denna nya insikt blev han med ens lite lugnare. Ingen reste sig då han kom fram till elden. Det var en ledig plats kvar, och Bolion antog att den var avsedd till honom och satte sig där. Hans vänstra granne var en medelålders man iklädd en grov mantel och med ett flätat skägg som var någon tum långt. Mannen såg iskallt på honom med svarta, djupt insjunkna ögon, som var kusligt granskande. Om Blicken alltid hade varit sådan eller speciellt ämnad för honom kunde Bolion inte veta, oavsett fallet nickade han som för att hälsa. Lite artighet skadade aldrig, men han var tvungen att medge att det var angenämt att vända bort blicken. Flickan på hans högra sida fick honom att sluta andas. Jösses vad vacker hon var! Hon såg vid första anblicken ut att vara kanske två år yngre än honom själv, men hennes ögon sade annat. Hon hade en myndig blick i sina klarblå ögon. Hennes långa, blonda hår ramade in hennes solbrända ansikte och höga kinder, och hon log vänligt mot honom. Bolion stängde sin egen mun med ett lätt klick, och var glad att han inte rodnade. Innan han hann säga något tog någon på andra sidan elden till orda. ”Välkommen till vårt magra sällskap, unge Bolion.” Det var den gamle gumman. Hon satt placerad mittemot honom. Hur kunde han undgå att se henne då han satte sig? Hennes ansikte var lika stilla och tomt som förra gången han såg det, likaså hennes röst, men ändå lyckades hon se vänlig och välkomnande ut. ”Man tackar så mycket, faster Hilma”, sade Bolion helt ärligt. Han undantryckte en lättnadens suck. Det här gick ju som på smort. Gumman var där, vilket fick honom att slappna av. Hon hade märkligt nog den inverkningen på honom. Gumman gjorde en gest med armarna, vilket satte de tre andra i rörelse. De vände sig alla om och började gräva i sina väskor. Flickan tittade upp ur sin packning, blinkade åt honom och nickade på hans väska, som han tagit av sig och lutat mot sin rygg. Bolion tittade först lite dumt på den, och förstod. Han log tillbaka och sträckte sig efter den. Ut ur väskan plockade han upp sitt instrument, sin största hemlighet som han hållit hemlig för sitt grannskap. Lutans inoljade trä, noggrant putsat av honom själv, glänste i skenet av lägerelden. Han tog försiktigt ett ackord och kollade tyst stämningen. Hans påkostade väska hade hållit temperaturen bra, därför behövdes bara ett fåtal finjusteringar. Med invand rörelse skruvade Bolion åt det strängar där de behövdes. Upprymd av liv, den lust som gjorde lutspelet så magiskt, det som bundit honom till det förbjudna, strömmade genom hans ådror och fyllde honom. Med ens var han lyckligast i världen. Lutspel hade inte alltid varit förbjudet. Det hela började då den nye Översteprästen valdes. Den nye var en maktgirig smilfink som man helst inte skulle trampa på. Efter bara någon vecka hände något som kom att förändra Bolions tillvaro drastiskt. Översteprästen var ute och gick nere vid Vadstället, Bergrikets marknad och mötesplats, och fick där höra en trubadurs uppställning. Trubaduren, den så självgode Hjalm Sexfinger, sjöng visor om vackra jungfrur som charmade rika, mäktiga män för att sedan råna dem efter uträttad tjänst. Översteprästen tog det hela väldigt personligt, vilket ledde till det ena och det andra. Hjalm Sexfinger korsfästes för hädelse, och en ny förkunnelse sattes upp. Lutspelare var från den dagen i maskopi med Djävulen. Alla lutor som fanns skulle brännas, och deras ägare skulle genast förvisas till kloster för att finna vägen tillbaka till Gudarna. Bolion skakade på huvudet över alla dessa minnen. Han korsade sina ben och lade lutan över det vänstra. Han tog av sig handskarna och lade undan dem. Desperat hade han med hjälp av sin far och bror grävt gropen som idag tjänade som gömställe. Kyrkans män hade kommit för att inspektera deras boning bara några dagar efter gropen var klar. Eftersom den var väl dold klarade sig lutan den gången, men det uppstod andra problem. Den fuktiga, kalla gropen var inget bra ställe att ha den på. Lutans trä kunde spricka, strängarna kunde brista, och framför allt var risken för fuktskada och insekter mycket stor. Därför hade Bolion tagit anställning på ett skrädderi för att arbeta ihop till dem pengar han behövde för lutans säkerhet. Han hade arbetat nästan all sin vakna tid för att tjäna in utgifterna så snabbt som möjligt, men det gick ändå för lång tid innan han hade råd. Lutan skulle aldrig bli lika bra som den en gång varit, men han hade inget val. Ingen lutmakare skulle laga den eller ens bygga en ny åt honom med prästernas ord ekande i bakhuvudet. Bolion slog undan den svaga impulsen av vrede och tvingade sig att andas normalt. Han slog upp ögonen och återvände till nuet, och kände lägereldens värme stråla mot hans knän. De andra var klara och satt alla och tittade på honom. Den gamle mannen hade plockat upp någon märklig blandning av instrument. Det första han kom att tänka på var en fiol, eftersom det helt klart var ett stråkinstrument, men det hade ingen hals. Istället hade det något som liknade klaviatur, mängder av små trätangenter som tydligen skulle tryckas uppåt. ”Nyckelharpa.” ”Förlåt?” Bolion såg upp mot mannens ansikte, och ryckte ofrivilligt till. Ögonen var verkligen otäcka att ha direkt kontakt med. ”Instrumentet heter så. Så slipper du fråga sedan.” ”Jag förstår.” Mannens halvt vänliga, hjälpsamma röst stod i kraftig kontrast med hans hårda yttre. Bolion lät blicken vandra runt i sällskapet. Den tredje personen, som satt på den märkliga mannens andra sida och inte hade fångat upp Bolions blick för, hade plockat fram slagverk. Framför sig hade han två små enkelt konstruerade trummor, ovala träcylindrar över vilka skinn var spända. Ett hastigt ögonkast avslöjade att trumslagaren var några år äldre än Bolion. Det korta, sträva håret stod åt alla håll och gav den unge mannen ett vänligt och ganska blygt intryck. Det verkade inte vara någon som gjorde väsen där han gick. Gumman hade inget instrument synligt någonstans. Hon verkade istället djupt koncentrerad, hennes ögon blickade inåt. Bolion svepte vidare till flickan. Hon höll en liten flöjt i sin högra hand, vilken såg ut att vara en typisk herdeflöjt. Det vänliga leendet hade ännu inte lämnat hennes läppar. Bolion blev med ens hypnotiserad av hennes ögon åter en gång, men i förbifarten anmärkte han att flöjten inte var gjord i trä utan elfenben, och att den var lite större än vad herdeflöjtar brukar vara. Gumman vaknade med ens och harklade sig kort, vilket också väckte Bolion ur förtrollningen. Tystnad. Stillhet. För några sekunder rörde sig ingen. Bolion lät blicken irra runt. Alla blickade in i elden, så han valde att göra desamma. Medan han satt där kände han en frid lägga sig över honom. Hans egen kärlek för spelandet tycktes flyta ihop med de andras och enas till ett. Han kände gemenskap och sambehörighet med de andra kring elden. Utan att se direkt på dem kunde han ana dem, hur de kände sig, vad de tyckte om honom. Känslan, dessa magiska ögonblick, var av ett sådant slag som han aldrig tidigare hade upplevt. Det var då som flickan bröt tystnaden. Ur hennes flöjt kom toner, vackra och djupa, vilka gick rakt in i Bolions hjärta. Trumslagaren stämde in, lät sina händer trumma stadigt som berget, med mjuka, taktfasta slag. Bolion höjde huvudet mot månen, och lät sina fingrar forma toner på lutan. Med sin vänstra hands smidiga fingrar formade han klanger, och med sin högra hands långa naglar gav han klangerna liv. Flöjtens melodi var lätt att följa, efter några takter hade han den klar för sig. Den gamle mannen stämde in, och hans nyckelharpa lät till och med bättre än en fiol, det konstaterade Bolion ganska fort. Med en svepande stråke och flinka fingrar gav mannen liv åt hängande toner som fyllde ut tomrummet mellan flöjten och lutan, och det hela blev musik, vacker musik som Bolion aldrig hört tidigare. Inte ens på de stora festligheterna kring Vårfesten hade Bolion hört något så vackert. Och som om det inte vore nog stämde den gamle gumman som kallades Himla in med sitt instrument, sin egen röst. Bolion hade aldrig trott att den entoniga, låga rösten han var van vid kunde komma upp i en sådan kraft. Men nu ljöd toner ur hennes strupe, svaga som starka, höga som låga, och hon behandlade en text Bolion inte hade hört förut. Vad Bolion anbelangade kunde hon sjunga vad hon ville, så länge hon inte slutade. Musiken svajade till en början, men blev fastare ju mer de spelade. Bolion hade ingen aning om hur länge de satt där, uppslukade av musikens magi, men det tog till sist slut. Gumman slutade att sjunga, flöjtens toner blev långsamt svagare, likaså nyckelharpan. Bolion fortsatte att spela tills de var nästan helt tysta, kikade på den unge trumslagaren, och blinkade till honom. De avslutade båda två samtidigt, trumslagaren med ett slag på vardera trumman, och han själv med ett utstuderat drag över strängarna. Bolion det sista ackordet dö ut, och drog djupa andetag. Hans puls dunkade mot lutan, och hans ansikte var brännande hett. Det blev återigen tyst. Den fridfulla stillheten kom med ens tillbaka. Allihopa såg på varandra där de satt, alla med belåtna ansiktsuttryck. ”Mitt namn är Hilma. Jag är äldst här. Jag sjunger, och för därmed demonernas talan.” Gumman lät med ens som hon gjorde förut, men Bolion hörde ändå en ny ton i hennes sätt att tala. Gumman var avslappnad, samlad, alldeles betagen av vad som nyss utspelat sig. ”Mitt namn är Bolion. Jag är 17 år. Jag spelar luta, och är därför i maskopi med Djävulen.” Flickan såg på honom, med ett annat, ännu vackrare leende. Jösses, hon verkade bli vackrare hela tiden! ”Mitt namn är Dastasia. Jag är näst yngst här. Jag spelar flöjt och dansar därför med Varulvar.” ”Mitt namn är Vabel. Jag slår på trummor och signalerar därför till Dödsänglar.” ”Mitt namn är Gvorbin. Jag spelar nyckelharpa och är därför korparnas lärling.” ”Tillsammans sitter vi nu här”, fortsatte gumman då Gvorbin avslutat sin bekännelse. ”Vi kommer alla ifrån olika delar av riket Eldlansen. Vi är alla i ständig livsfara och kan inte stå för att vi är musiker. Vår skara har växt, var och en av er har kommit till oss med besked. Vår senaste medlem, som också är den yngsta, är vår käre Bolion. Han har spelat med oss och tagit del av vår gemenskap.” Hilma vände sig nu mot Bolion. ”Bolion, är du redo att lämna allt hat och förakt bakom dig? Är du beredd att följa med oss på vår fortsatta färd om överlevnad? Är du villig att tillhöra vår skara, där tröst, glädje och frid alltid är nära dig?” Det blev tyst. Bolion funderade över det han just fått höra. Korparnas lärling! Det var alltså han som satt intill honom? Bolion hade hört talats om honom för många år sedan, då han fortfarande var pojke. Hans föräldrar hade spottat då de hört hans namn, och sagt att det bara skulle ge honom mardrömmar då han ville veta mer. Att han nu satt bredvid denne, att han just delat sitt livs ögonblick med denne var en skämmande insikt. Men vad hade han att förlora? Lutspelet var hans kall. Hans far hade försökt få bort honom från lutan genom att sätta honom i arbete, men det gav bara Bolion mer bekymmer. Högerhandens naglar, som han alltid höll snygga, tog mycket stryk av kroppsarbete, och därför envisades han med att endast jobba med vänsterhanden. Det blev för mycket för hans far i längden, och tålamodet sinade långsamt men säkert bort. Bolion var 14 när han blev slagen första gången. Det var visserligen bara ett slag, men det var så hårt att hans vars rings märke fortfarande syns i hans bakhuvud. Det var sedan den dagen Bolion beslutade sig för att spara ut sitt hår. Hans mor skulle givetvis bli ledsen, det visste han, men om han bara fick göra ett ordentligt avsked skulle allt lösa sig. Han kom i underfund med att han redan hade bestämt sig. Varför grubblade han överhuvudtaget över saken? Låt oss göra det. ”Ja, det gör jag”, sade han utan minsta tvekan i rösten. ”Men jag måste begära en sak. Jag vill hem en sista gång innan jag ger mig av.” För en sekund hade Gumman en sur min, men den försvann lika fort som den kom. ”Din begäran är rimlig.” Så spände hon i tur och ordning blicken i de övriga tre i sällskapet. ”Accepterar ni Bolions medlemskap? Är ni beredda att behandla honom som en bror, såsom han är beredd att behandla er som bröder och syster?” En stunds tystnad uppstod. Ingen såg mot Bolions håll. Så vände sig Dastasia mot honom. Nu var hennes leende allvarligt. ”Ja, jag accepterar.” Hennes ögon fångade Bolions, och för ett ögonblick trodde han att han skulle svimma. ”Jag accepterar”, sade Gvorbin tyst, men utan tvekan. Även Vabel accepterade. ”Accepterar vi också hans begäran?” ”Ja, jag accepterar”, sa de alla en efter en, Dastasia först, Vabel sist. Det verkade vara så seden var. Den gamla gumman sträckte så på sig, harklade sig på nytt, och vände sig så mot honom igen. Otroligt nog log hon. Bolion klarade med nöd och näppe att motstå en stark impuls att höja ögonbrynen. ”Då, Bolion, önskar jag dig lycka till. Imorgon natt, samma plats, samma tid. Det blir den sista elden i Bergriket. De närmsta minuterna var något dunkla för Bolions del. Han vet att han packade ner sin luta, tog farväl av sina nya bundsförvanter och reste sig upp för att återvända till sin kammare. Han hade svårt att tro att allt var sant; bara vätans kyliga närvaro avslöjade att alltsammans inte var en enda underbar dröm. Där han vandrade ensam i mörkret tänkte han över sitt beslut, och samlade så mod för den svåra uppgift han nu skulle ställas för. Hans barndom var över. Det var dags att bli man.   Kommentarer (6) #1 · Wres · den 24 juli 2003, 23:39 Bra fortsättning! Jävla typ till överstepräst :P #2 · Vhailor · den 26 juli 2003, 22:33 Bravo! Riktigt fängslande! Fortsätt i samma stil, gamle gosse ;) #3 · Calenorëwen · den 28 juli 2003, 20:52 Gudomligt bra!Jag bara älskar denna berättelse =) #4 · Nìniel · den 30 september 2003, 13:57 Underbar. Bra skrivit. #5 · Beren · den 8 december 2003, 22:17 Överlägsen även denna gång! #6 · Jin · den 25 maj 2004, 21:10 testar mera Skriv kommentar Man måste vara inloggad medlem för att kommentera