| Meny |
| Startsidan |
| Forum |
| Litteratur |
| Film |
| Musik |
| Spel |
| Noveller & Dikter |
|
Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen |
| Butik |
| Community |
| Användarnamn |
| Reklam |
|
|
|
| Torsdag den 9 september 2010 |
| Reklam |
 |
 |
 |
| Navigation |
| Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > "Det är jag.." |
| "Det är jag.." |
| Skriven av Anarlanta den 2 november 2005 [Utskriftsversion] |
|
Ett visslande ljud följde ett svärd som for förbi blott en fingerlängd från hans ansikte. Natten var mörk, men så var även hans sinne. Vandraren gick med slutna ögon, obrydd om vad som hände omkring honom. Hans mörka mantel satt spänd runt en likblek hals och den nedersta fållen släpades i gyttjan som andra vandrare trampat upp. Såhär, efter dagens regnfall, var luften märkvärt fuktig. Manteln revs upp och harnesket sände ifrån sig en gnista som svärdet slog honom i sidan och gled av rustningen. För den som kunde se, spred sig ett döende leende på vandrarens läppar, just så att det inte kunde skymtas av ett mänsligt öga. Ingenting kunde visserligen skymtas av ett mänskligt öga nu, ty mörkret låg hänsynslöst över gläntan. Huvan dolde hans ansikte om mörkret skulle svika. Flåsanden omkring honom hördes. Suckar av ansträgning hördes ibland, då en vässad klinga högg igenom ingenting än blott luft. Med järnskodda fötter trampade han vidare på den leriga stigen, helt ouppmärksam på skådespelet omkring honom. Metallskrammel hördes för varje steg den dödstrotsande vandraren tog. Det rasslande ljudet av ringbrynja och ljudet från de olika rustningsdelarna som möttes i skarvarna smälte samman med vindens lek i träden. Någon högg bakom honom och någon annan försökte återfå balansen efter ett fall i blindo. Bakom klövs luften av ett svärd som, precis innan det tilltänkta anslaget mot vandrarens oskyddade hjässa, började glöda och sedan splittrades i tusentals delar. Ett skrik ekade bakom den mystiske mannen. Hans steg upphörde och han vred sig mot den förvånade försvarslösa människan bakom, vars svärd nyss upplösts i skärvor. Han öppnade ögonen och den nyss rasande mannen blev som förstelnad. - Det är jag. Sade en odödlig stämma. När vandrarens ögon slöts gjorde så också mannens ögon, för sista gången. - Det är jag, upprepade han med en högre stämma. Den andra av de två, nyss levande, angrpiarna tappade sitt vapen. Varelsen vände på sig och vandrarens ögon öppnades återigen, för andra gången på sexhundra år, och möttes av en förströdd blick. - Det är jag... Viskade han för sig själv och lät sedan de bleka ögonlocken falla ner över färglösa ögon. Den siste levande inom två månaders färd, föll berövad på sin själ ner på det våta gräset. Gråa läppar mimade ljudlöst "det är jag" innan vandraren fortsatte mot sitt okända mål genom skogens mörker. |
| Kommentarer (4) |
| #1 · Rikku · den 4 november 2005, 18:12 | |
|
cool ,,,, lite mystisk
|
|
| #2 · amezon · den 6 november 2005, 19:54 | |
|
den var lite mystisk men riktigt bra
|
|
| #3 · Sahchu · den 22 november 2005, 20:15 | |
|
Den var jätte bra :)
|
|
| #4 · Sílferklinga · den 10 april 2007, 07:26 | |
|
Tycker om att man får gissa litegrand om vem vandraren är och vart han ska. Bra skrivet! :)
|
|
| Skriv kommentar |
|
|