| Meny |
| Startsidan |
| Forum |
| Litteratur |
| Film |
| Musik |
| Spel |
| Noveller & Dikter |
|
Noveller Dikter Novellantologin Catahyaberättelsen |
| Butik |
| Community |
| Användarnamn |
| Reklam |
|
|
|
| Tisdag den 21 maj 2013 |
| Reklam |
 |
 |
 |
| Navigation |
| Catahya > Noveller & Dikter > Noveller > Ruinen |
| Ruinen |
| Skriven av Liante den 6 februari 2006 [Utskriftsversion] |
|
(en novell jag skrev i ettan på gymnasiet) Mörkret sänker sig över den lilla byn och trädgrenarna leker i vinden. Fönsterluckorna slås igen en efter en. I ett av husen sitter Jonna och lyssnar på sin farfar. Hela familjen är samlad i det stora rummet för att lyssna till den gamle mannens berättelse. Brasan sprakar hemtrevligt i den öppna spisen. Det luktar fortfarande mat efter middagen. Jonna är 15 år och det är inte första gången hon hör sin farfar berätta. Han berättar om en gammal slottsruin som finns i närheten. Han berättar att det bodde en rik gammal greve där en gång för länge sedan. Han gifte sig med en ung kvinna från trakten. Hennes namn var Katarina och det sas att hon var väldigt olycklig. Efter en tid försvann Katarina. Ryktet gick att greven hade dödat henne. Den gamle greven dog själv ett par månader senare. Efter grevens död var det många som sade att de hade sett en vit skepnad gå runt på slottsområdet. De sade att det var Katarina som gick igen för att greven hade dödat henne. Det sägs att man fortfarande kan se en vit skepnad gå runt i ruinen. Att hon letar efter det ställe där greven begravde hennes kropp. Farfar slutar berätta och tittar på alla som har samlats i rummet. Han tittar alla i ögonen och säger till dem att de ska hålla sig borta från slottsruinen. De människor som sett Katarina har förr eller senare blivit galna. Jonna känner en ilning av spänning genom kroppen. Läskigt men samtidigt spännande. Senare i sin säng ligger Jonna och tänker på det gamla slottet och Katarina. Hon lyssnar på de andras snarkningar. De sover allihop. Hon smyger upp ur sängen och klär på sig så tyst hon kan. Känner hur hjärtat bultar. Så hör hon att farfar mumlar från sitt hörn. Hon står alldeles still för att inte väcka honom. Till slut vänder han på sig och fortsätter snarka. Jonna andas ut och smyger fram till dörren och drar på sig skorna. Hon hakar av haspen och öppnar dörren försiktigt. När hon kommer ut slår vinden emot henne. Det har blåst upp ordentligt. Hon stänger dörren och smyger bort från huset, när hon har kommit utom synhåll börjar hon springa. Hon springer ut ur byn och in i skogen. Det är ännu sommar så löven på träden sitter kvar. Men det är kallt. Det borde inte vara så här kallt. En korp flyger förbi henne. Hon ryser. En korp är ett dåligt omen, det är inte en fågel som hon hade hoppats på att få se. Hon vet inte varför men hon måste bara dit. Det är som om någonting ropar på henne där. Hon blir mer och mer rädd ju närmare ruinen hon kommer. När hon ser den vill hon bara gå hem, men det är som om någon okänd kraft drar henne närmare. Plötsligt hör hon en varg yla. Hon stannar och står som fastfrusen medan hon lyssnar. Känner hur skräcken kommer krypande. När vargen slutat yla tvingar hon sig att gå framåt igen. Hon går sakta genom det höga gräset fram till ruinen. Nu vill hon verkligen hem men det är något som håller henne kvar. Hon går in genom valvet. Det är fortfarande någorlunda helt. Inne på borggården ligger det stenblock som har ramlat ner från väggarna runt omkring. Hon går runt en stenhög och får syn på en öppning i muren som leder in i ruinen. Hon går sakta in. Där inne är det mörkt och fuktigt. Ett par uppskrämda fladdermöss flyger över hennes huvud när hon kommer in. Det luktar gammalt och rått. Hon börjar undersöka rummet som hon befinner sig i. Det verkar vara en gammal salong. Det står ett par övertäckta möbler framför ett trasigt bord. Den öppna spisen ser inte ut att ha blivit använd på väldigt länge. Hon går vidare genom en korridor. Det hänger dammiga tavlor på väggarna. De föreställer kvinnor och män. Hon stannar framför en av dem, den föreställer en ung kvinna. Hon är mycket vacker men ser vemodig ut. Jonna står länge och tittar på den. Hon tycker att hon känner igen kvinnan men vet inte varför. Hon lämnar tavlan och fortsätter genom korridoren. Hon känner att hon måste fortsätta genom den, men hon vet inte vart den kommer att föra henne. Till slut kommer hon fram till en trappa. Den är gammal och skranglig och damm har samlats på den röda mattan på trappstegen. Det hänger spindelväv mellan pelarna. Utan att tveka börjar Jonna gå upp för den. Vad som än finns däruppe så vill det att hon ska dit. Någon kallar och hon måste lyda. När hon kommer upp så inser hon att hon befinner sig i ännu en korridor. Hon går fram till den första dörren och rycker i hantaget. Det är låst. Hon går till den andra dörren. Den är öppen. Hon går in och stänger dörren efter sig. Hon har kommit in i ett sovrum. Utmed ena väggen står en säng. Längs med den andra väggen ett större bord med en stol framför och ett mindre bord med ett tvättfat på. Men det som fångar hennes uppmärksamhet är en orgel som står vid fönstret. Hon vill inte men det är något som tvingar henne att gå fram till den. Då känner hon någonting iskallt svepa längs kinden. Hon hoppar till och ser sig om i rummet, hon tycker sig skymta en blek skepnad på sängen, hon blinkar till och när hon öppnar ögonen igen är skepnaden borta. Hon skakar på huvudet för att göra sig kvitt den obehagliga tanken. Var det Katarina? Jonna går fram till orgeln. Den är övertäckt av dam och spindelväv. Hon undersöker den och ser att tangenterna är rena. Hon drar med fingret över en av dem och får inget damm på fingret. Som om någon har suttit här nyligen och spelat. Jonna känner hur håret i nacken reser sig. I ögonvrån ser hon hur någonting sticker fram mellan piporna. Hon lirkar loss det. Det är en gammal bok. Papperna har gulnat och är fyllda med text. Jonna sätter sig på pallen framför orgeln och börjar läsa. På första sidan står det ”Tillhör Katarina Gyllensköld”. Efter några sidor förstår Jonna att hon har hittat Katarinas dagbok. I början verkar hon ledsen men förstår att hon inte har något val än att leva med den gamle greven. Senare är hon rädd. Hon har blivit förälskad i en av grevens drängar och är orolig för att greven ska komma på dem. På den sista sidan ser papperet ut som om det har varit blött. Jonna förstår att hon måste ha gråtit. Greven hade kommit på dem på tu man hand med varandra och i ren ilska slagit ihjäl drängen. Katarina var rädd att han skulle döda henne också. Jonna stänger igen boken och lyssnar. Hon tyckte att hon hörde något. Hon går fram till fönstret och tittar ut. Hon ser ut över skogen bakom det gamla slottet. Plötsligt ser hon något vitt skymta bakom grenarna. Det ser ut som om det dansar. Jonna står som fastfrusen för ett ögonblick, sedan går hon raskt ut genom dörren med dagboken i ett fast grepp i handen. Hon skyndar sig ner för trappan och fortsätter att gå genom korridoren tills hon kommer tillbaka till salongen. Hon går ut genom öppningen och ut genom valvet och bort mot skogen där hon sett skepnaden. Hon börjar springa. Det är som om någon annan leder hennes steg. Hon kommer fram till en dunge, där stannar hon. Träden vajar i vinden och en uggla hoar i närheten. Sedan ser hon henne, den unga kvinnan på tavlan, hon sitter på en sten. Ett vitt skimmer omger henne. Hon pekar på marken under en stor ask. Jonna går dit och sätter sig på huk. Hon ser bort mot kvinnan på stenen igen. Hon sitter kvar på samma ställe som förut. Hon gör en grävande rörelse med händerna. Jonna tittar ner på marken igen och börjar gräva. När hon kommit ner en bit stöter hon på något hårt. Det är skelettet av en människa. Jonna tittar bort mot kvinnan på stenen igen och förstår att det måste vara Katarina och att skelettet i graven är hennes. Hon funderar på vad Katarina kan vilja. Sedan kommer hon att tänka på farfars ord, ”hon letar efter det ställe där greven begravde hennes kropp”. Hon funderar ett tag sedan öser hon jord över skelettet igen, letar reda på några pinnar som hon binder ihop ett kors med och sätter det över graven. Sedan läser hon en bön över graven, ”(...) av jord är du kommen, till jord skall du åter varda”, och ber herren att ta emot Katarina. När hon har gjort det öppnar hon ögonen och tittar bort mot stenen. Katarina sitter kvar och ler mot henne, sedan försvinner hon. När Jonna går tillbaka mot ruinen börjar solen gå upp. Hon går in i ruinen igen och går fram till porträttet av Katarina. Det vilar ett slags lugn över det, som inte fanns där förut. När Jonna är på väg hem, vet hon att Katarina har kommit till ro och att hon inte kommer att besvära folket i trakten mer. |
| Kommentarer (2) |
| #1 · Dessi · den 6 februari 2006, 15:45 | |
|
Bra
|
|
| #2 · Delta · den 6 februari 2006, 15:46 | |
|
Lätt och bra skrivet. Trevlig berättelse. Skönt att det finns folk som skriver efter sin förmåga. Tröttsamt att läsa noveller där man direkt ser att det är en person som skriver mer avancerat än vad den egentligen behärskar. Rätt vanligt fenomen här på catahya.
|
|
| Skriv kommentar |
|
|