Det här är ett litet "smakprov" på en historia jag skriver på. Det här är bara prologen, och den är inte särskilt fantasyaktig. Men den blir det senare. Längst ner har ni två utdrag från de godas respektive ondas "visdomsböcker"(profetior).
 Enjoy
 
 Under ett ögonblick var tystnaden djup, vinden avstannade, fåglarna slutade sjunga och ljudet av regnet som droppade mot vägen slutade rinna. Solen som stod på horisontens rand lyste med sin gyllene färg upp den vita marmorstaden.
 Hon gick nedför stenterrassen, ut på balkongen av och tittade ut på havet som glittrade i aftonen. Frasande siden, musik och muntert småprat från festgästerna hördes svagt i bakgrunden. Men ett annat ljud överröstade dem. Ljudet av fotsteg mot sten. Hon började springa, men det fick bara fotstegen att gå snabbare. Regnet fick hennes bläcksvarta hår att lossna från sin eleganta knut och klibba sig runt hennes ansikte. Sheterporten smällde igen bakom henne, men fötterna bakom henne sprang bara snabbare.
 Himlen hade mulnat nu, och regnet öste ner, en åskskräll fick henne att tappa fotfästet. Gruset rev upp en lång reva i den tunna sidenklänningen, och stenarna gav henne ett blodigt sår på knäet. Men förföljarens fotsteg hade upphört. Han stod alldeles bredvid henne nu. Hon kände hur hon släpades in i en gränd, trycktes upp mot väggen och kände ett hårt slag i ansiktet.
 ”Du kommer aldrig undan, Iloë”, sade en isande, välbekant röst. ”Aldrig.”
 Iloë kände hur hon föll ihop på det våta gruset, och kände den välbekanta svedan mot kinden där slaget hade träffat. Det varma blodet rann från såret på benet och färgade den beiga sidenklänningen röd.
 
 ***************
 
 Från Celaernas ”Vishetens Bok”
 
 När skuggorna blir mörka.
 När världen faller sönder.
 När Den mörke kommer ut.
 
 Då skall hon komma från De vita när den andra åldern dalar.
 Och när Tredje åldern begynner skall solen åter skina. Och det som försvunnit skall återbördas.
 
 När sommarens tredje sol sjunker skall Staden och Tornet förenas.
 Då höjs den skimrande åter.
 Då är det balans.
 
 
 Från Mörkrets barns ”Mörkrets Visdom”
 
 När Herren uppbådas på vår himmel, skall tvivlens moln fara.
 Våran himmel skall bli klar, och den rena sanningen ge oss vår uppgift.
 Att åter hela världen från det smuts som har samlats. Endast Herren är sann.
 Den vita drottningen är blott en skugga till motståndare. Hon skall böjas inför Herrens makt.