Skriven av Iwana Midnattsgåva den 9 augusti 2006
|
|
I gatlyktans sken
Det vita skenet från gatlyktan lös upp de små snöflingorna som sakta dalade ner mot marken. Världen omkring henne var mörtblå, men mörkare konturer kunde skiljas. På den inte så breda, men väldigt långa ängen som låg på andra sidan gatan, syntes träd. Väldiga träd sträckte sig upp mot himlen, och täckte berget som låg bakom dem med kala grenar.
För en sekund lystees världen upp, och en tom nattbuss svischade förbi.
Husen låg på den här sidan av gatan, hon stod med ryggen mot en av dem, med en hög syrenhäck mellan sig och huset av rött tegel.
Men där, från höger såg man en skugga flacka när den svepte från en ljuspunkt till en annan. Det var Han.
En man växte upp från snön på marken, precis utanför ljuscirkeln som gatlyktan kastade. Det var svårt att urskilja annat än hans likbleka ansikte och händer, för hela kroppen dold i en mörk slängkappa. Det låg inga snöflingor på kappan, till och med de undvek honom. Hon var en dåre, en dåre som snart skulle vara mer än död.
”Min älskade…” Mannens handflata smekte hennes kind, den var mjuk och välvårdad, men med långa naglar, som lämnade röda rivmärken på kinden. Den var iskall, kallare än döden själv. Nej, den var som döden. Han var döden. ”Min älskade, så länge har jag väntat… du anar inte. Och nu är du här.” Han drog tillbaka handen. ”Du vet, du måste välja här. Det finns ingen väg tillbaka sedan.”
”Ja, jag gör det. Jag väljer att följa med dig till underjorden.” Det sista orden viskade hon ut… Underjorden… Namnet fick henne att rysa, men det var för mycket som stod på spel nu. Hon kunde inte vända om, nu.
”I så fall…” Mannen böjde huvudet framåt ”… Måste du kyssa mig.” Hon böjde lätt på huvudet, så att huvudet stannade där skuggan tog vid. Läpparna nuddade varann, och en isande kyla började sprida sig, den började vid fingerspetsarna, och arbetade sig inåt, mot hjärtat. Hon kände hur hennes hals snördes ihop, och en iskall hand grep om hennes hjärta. Handen drog henne framåt, in i skuggan, och hon landade i armarna på mannen framför henne.
”Jag är ledsen, Oené. Det är jag faktiskt.”
***
Observera att den här "novellen" inte är en del i Iwanas ättlingar.
Det vita skenet från gatlyktan lös upp de små snöflingorna som sakta dalade ner mot marken. Världen omkring henne var mörtblå, men mörkare konturer kunde skiljas. På den inte så breda, men väldigt långa ängen som låg på andra sidan gatan, syntes träd. Väldiga träd sträckte sig upp mot himlen, och täckte berget som låg bakom dem med kala grenar.
För en sekund lystees världen upp, och en tom nattbuss svischade förbi.
Husen låg på den här sidan av gatan, hon stod med ryggen mot en av dem, med en hög syrenhäck mellan sig och huset av rött tegel.
Men där, från höger såg man en skugga flacka när den svepte från en ljuspunkt till en annan. Det var Han.
En man växte upp från snön på marken, precis utanför ljuscirkeln som gatlyktan kastade. Det var svårt att urskilja annat än hans likbleka ansikte och händer, för hela kroppen dold i en mörk slängkappa. Det låg inga snöflingor på kappan, till och med de undvek honom. Hon var en dåre, en dåre som snart skulle vara mer än död.
”Min älskade…” Mannens handflata smekte hennes kind, den var mjuk och välvårdad, men med långa naglar, som lämnade röda rivmärken på kinden. Den var iskall, kallare än döden själv. Nej, den var som döden. Han var döden. ”Min älskade, så länge har jag väntat… du anar inte. Och nu är du här.” Han drog tillbaka handen. ”Du vet, du måste välja här. Det finns ingen väg tillbaka sedan.”
”Ja, jag gör det. Jag väljer att följa med dig till underjorden.” Det sista orden viskade hon ut… Underjorden… Namnet fick henne att rysa, men det var för mycket som stod på spel nu. Hon kunde inte vända om, nu.
”I så fall…” Mannen böjde huvudet framåt ”… Måste du kyssa mig.” Hon böjde lätt på huvudet, så att huvudet stannade där skuggan tog vid. Läpparna nuddade varann, och en isande kyla började sprida sig, den började vid fingerspetsarna, och arbetade sig inåt, mot hjärtat. Hon kände hur hennes hals snördes ihop, och en iskall hand grep om hennes hjärta. Handen drog henne framåt, in i skuggan, och hon landade i armarna på mannen framför henne.
”Jag är ledsen, Oené. Det är jag faktiskt.”
***
Observera att den här "novellen" inte är en del i Iwanas ättlingar.