Från början så visste jag visste inte riktigt vad jag skulle göra för jag stod som förlamad i två, tre sekunder innan jag sprang mot yxhuggen och efter att jag rundat en krök så såg jag, femtio meter framför mig, att två kraftiga män med var sin yxa som höll på att hugga ned ett träd och jag förstod att det måste vara det trädet som Dryaden hade ropat om.
 Jag smög försiktigt närmare och tog upp min båge och sköt en pil mot mannen närmast som grymtade till av smärta när pilen trängde in i axen på honom…
 Jag hann få iväg ytterligare en pil som träffade den andra mannen i sidan innan de båda skogshuggarna vände sig om och mötte min blick. I deras blick så förstod jag att jag måste skjuta ned dem innan de hann fram till mig…
 Jag hann skjuta ytterligare två pilar som stoppade den ena och en tredje pil sårade den andra mannen i benet och sedan så tog jag tog upp min vandringsstav som jag hade lagt ned på marken för att kunna skjuta bättre…
 Jag visste att mannen framför mig var stark och vig men med två pilar i sig, en i benet och den andra i ena sidan, så var han inte lika vig längre.
 Han kom framrusande och jag tog upp min vandringsstav från marken när jag skymtade en rörelse på min ena sida och allt blev svart…
 
 När jag tillslut vaknade så såg jag att de andra Dryaderna hade samlats runt mig och alla lade ett blad var, från sitt personliga träd, på ett av mina sår och jag kände hur bladens helande kraft läkte mina fysiska sår.
 ”Men mina själsliga sår får jag allt försöka läka själv” tänkte jag innan jag åter föll ned i dvala…