Mörker. Ett totalt mörker omslöt fängelsehålan Daos och hans vänner befann sig i. Det enda Daos hörde var ljudet av vatten som droppade utanför dörren och deras andhämtningar.
 Han var besviken på att dvärg kungen som inte trodde han. *Jag talade sanning och han trodde inte på mig. men det blir hans död då. Vi måste fly, vi måste hitta en utväg från detta mörker. Jag vägrar att dö. Jag vill inte dö, inte än. Jag måste, måste, måste hitta en utväg.* tänkte Daos. ”Jag vill inte dö!” skriker han plötsligt till.
 De andra rycker till, som om de själva satt i sina egna tankar. ”Vad säger du Daos? Vi kommer överleva, det vet jag. Vi kommer hitta en utväg!” säger Mendiu.
 ”Det finns ingen utväg, vi är instängda. Enda utvägen är den tjocka dörren som vi inte kommer kunna rubba. Inte ens med vår styrka tillsammans. Vi kommer dö!” snäser Daos tillbaka till Mendiu.
 ”Är du säker på det?” frågar Kara.
 ”Ja jag är säker, jag han se mig omkring i rummet innan ljuset dog bort helt. Enda utvägen är dörren. Annars så är det ren bergvägg.”
 ”Aha på det visset.. Då förstår jag vad du menar Daos. Om vi inte kan lyckas få upp dörren på något sätt så är vi dömda.” säger Kara.
 ”Vi väl hoppas på att det kommer lösa sig tillslut då” säger Meili tyst för sig själv medans alla andra är tysta och dystra av sig.
 
 Dvärgkungen står och tittar ut mot det slagfält han och hans soldater nyss hade vunnit, *Hur många soldater har vi förlorat? Hur många dödade de innan de själva dog..Må de som ligger skadade bland mina soldater bli förbannade och hamna hos den fördömde* tänker han. Han vinkar till sig högste generalen för att komma och avlägga sin rapport om striden.
 ”Min kung”, säger han när han kommer fram och sätter sig ner på knä, med vänstra benet liggandes på marken och det andra lutar han kroppen över.
 ”Res dig general!” säger kungen barskt.
 ”Som ers nåd vill”, han reser sig sakta upp.
 ”Hur många soldater har jag förlorat i denna strid?”
 Generalen tänker efter en stund innan han svarar ”Vi har inte de exakta siffrorna om hur många som har stupat men det kan vara runt 300hundra tappra dvärgar.”
 ”300!!” skriker kungen. ”Hur många har blivit sårade? Är de med räknade i antalet eller är det mer som ligger där ute i sina egna plågor?!”
 ”Tyvärr ers Nåd, jag hade gärna vilja säga att de var med i antalet döda.. men dessvärre så hade jag ljugit för dig. Rätt antal som har ligger ute på fältet är runt 500. Jag har beordrat slavarna att flytta in de sårade in i…”
 ”Säg genast till dem att de sårade ska slängas i samma hög som de döda. Med en gång, vi kan inte låta vår proviant försvinna mer än vad den redan håller på.”
 ”Men ers Nåd, det skulle sänka våra soldaters moral om vi gjorde det!”
 ”Det här är Krig General, ett krig som vi inte kan förlora. Jag har talat och se till att det blir ordnat, annars är inte ditt huvud värdigt den status jag har gett dig. Du vill väl inte att korparna ska äta dina ögon medan du lever?”
 ”Nej ers nåd, det var dumt av mig att tänka i förväg. Jag ska genast framföra orden om vad du har sagt mig. Om du tillåter” han börjar sakta backa bakåt.
 ”Det var några saker till jag har att säga General.” säger Kungen argt av att.
 ”Vad är det ni undrar?”
 ”Hur många soldater förlorade våra fiender?”
 Vi uppskattade det vara runt 2000 fallna mörkalver.”
 ”Det var den bästa nyheten jag har hört på flera veckor! Se till att göra det jag sa åt dig. Lägg alla liken i en hög. Sedan släng på de sårade på samma hög och tänd eld. Låt dem brinna till aska!
 Och glöm inte att få allt av värde in i staden som de har på sig!” säger kungen och går därifrån mot staden.
 ”Nej ers nåd, jag ska genast sätta soldater att vakta slavarna så att allt blir som du har sagt” säger generalen och skyndar bort mot en styrka med soldater som i sin tur höll på att tortera en sårad mörkalv. På vägen tänker han *Det här är vansinne, kungen har blivit galen. Jag måste försöka rädda mitt folk men hur..Yttrar jag att vi kommer dö till varenda dvärg så kommer mitt huvud att rulla…Jag måste komma på något* tänker han.
 
 Väl sittandes på sin tron tänker dvärgkungen på de senaste nyheterna *Mörkalven Daos hade rätt om att de skulle komma..Men de har ingen chans mot vår armé. Vi har besegrat deras små futtiga attacker och vi kommer vinna. Vi kommer slå tillbaka dem. Vi har större utbud av vapen nu. Om det är så att de vill ha staden så kommer vi inte finnas här om de skulle vinna. Må varje dvärg slåss till sitt sista andetag.* ”Och låt Daos och hans anhang ruttna där nere* skrattar han.
 Tiden går, kungen läser genom lite papper som hans rådgivare kommit med. Han kollar upp när han hör någon komma springandes, han får syn på att det var generalen. *Hoppas han har viktiga nyheter annars kommer hans huvud att rulla!* tänker han argt att bli störd i sin tron sal hatade han.
 ”Ers nåd, jag har tyvärr dåliga nyheter att rapportera.”
 ”Låt höra!”
 ”Våra spioner vid gränsen har rapporterat till mig om att Mörkalvernas huvudarmé är här vid dagens sista solljus!”
 ”Vid alla dåraktiga dvärgar!” skriker kungen ut så att det ekar genom hela salen. ”General, det är dags att utdela min sista befallning till dig då jag antar att du inte kommer överleva attacken. Se till att alla dvärgar utrustas med något vapen och de som inte kan använda vapen dödas!”
 ”Men, ers nåd! Det skulle starta uppror inom vår egna armé.”
 ”Vill du ha kvar ditt huvud tills det faller av mörkalverna eller ska jag hugga det här och nu!* Säger kungen argt och lyfter upp sin två handsyxa som stod lutad mot tronen.
 ”Jag ska göra som du sagt. Vi dvärgar ska gå mot vår död” avslutar generalen sorgligt och går ut för att rusta dvärgarna för sitt sista krig…