Skriven av ashera den 14 februari 2004
|
|
Jag vet att du finns där, trots att du inte givit dig tillkänna än. Som ett frö, något som skall växa och spira, och sedan färdas genom blod och smärta och bli Någon. En del av mig. Än är du Ingen. Ingen alls, bara en början till ett liv. Jag undrar när livet börjar. Kanske redan när jag mötte min älskade i min bädd, och han tog mig med storm och lämnade något inuti mig. Lämnade dig, därinne. Kanske har du inte fått din själ än. Har du en själ redan, du lilla, du som bara jag känner till? För du vet att jag inte har sagt något än. Jag skall kanske göra det, ikväll. Vi skall mötas på bron, och jag har lovat mig själv ett tecken. Om en stjärna faller skall jag berätta om dig.
Zaea satt vid sitt fönster och väntade på mörkret. Fönsterluckorna stod öppna, för hon älskade den friska luften som kvällen förde med sig, och vinden som lekte med hennes hår. Tyst betraktade hon skogen utanför. När mörkret föll och månen tänts skulle hon smyga dit, gå in mellan träden och följa bäcken till stenbron. Och där skulle han vänta. På henne.
Deras kärlek var egentligen dömd. Han var rik, nästintill en prins, och han ägde borgar och skogar och marker. Själv var hon bara dotter till hans jägarmästare. Men nu var allt annorlunda.
Hon mindes första gången hon såg honom, hon var bara en flickunge då, och han var så stilig! Förälskelsen slog till rakt i hjärtat, och då han några år senare kom till henne varken kunde eller ville hon säga nej.
Hon var övertygad om att han älskade henne. Han hade sagt det över hundra gånger, hon höll räkningen och lade en ny blomma i en burk för varje gång. Den var snart full.
"Zaea?"
Hon vände på huvudet vid ljudet av faderns röst. Han stod i dörröppningen, med ett fladdrande ljus i handen.
"Jag skall gå och lägga mig nu. Det blir en lång dag imorgon, Neno har bjudit många ädla män på jakt." Ser han inte hur mitt hjärta dunkar när han nämner min älskades namn?
"Ja, far, jag skall snart sova själv. Jag skall bara vänta på stjärnorna." Jag vill se dem tändas, för ikväll väntar jag ett tecken.
Erim log åt sin dotter, vände sig om och stängde tyst dörren. Zaea var hans och hustruns stora skatt, ett barn de fått vänta på i många, långa år. Nu var hon snart giftasvuxen. Erim mindes fortfarande löftet han givit sin nyfödda dotter, att hon själv skulle få välja sin make, och det löftet tänkte han hålla. Han älskade henne för mycket för att tvinga henne till något. Både han och hans hustru, Jidra, anade att Zaeas bröllopsdag närmade sig. Hon lyste av en lycka som bara kunde komma av kärlek.
Så skymtade månen fram mellan trädtopparna, och stjärnorna tändes en efter en. Det var dags. Zaea tog sin mantel och lade den över sina axlar. Hon gläntade på dörren och hörde faderns snarkningar och moderns djupa andetag, och hon log när hon smög sig förbi dem. De skulle inte märka att hon var borta en stund.
Natten var kylig, och det låg höst i luften. Zaea drog sin mantel tätare om kroppen, och fötterna hittade vant stigen som ledde in bland träden. Hon älskade skogen, uppvuxen som hon var vid dess bryn. Stigen var täckt av nyfallna löv, men ännu var kronorna täta, så ljuset var dunkelt. Trots det hade hon inga problem att ta sig fram, och snart hörde hon bäckens porlande. Ljudet var som musik, och hon småsjöng för sig själv när hon följde den nedströms. Den var för djup och för bred för att vada över, så Nenos far hade låtit bygga stenbroar över den vid flera platser i skogen. Det var den tredje bron som var Zaeas och Nenos bro, och hon såg honom stå där och vänta. Hans häst var bunden vid ett träd bredvid, och när hon gick förbi gav hon den en klapp på mulen. Så föll hon i Nenos armar, och han kysste henne.
"Jag har väntat länge!" Men han lät inte arg, snarare lekfull. Zaea lutade sig bakåt och såg in i hans bruna ögon.
"Jag var tvungen att vänta tills far och mor somnat."
Neno lekte med en lock av hennes svarta hår.
"Snart är det för kallt att mötas här. Du får smyga dig till borgen istället." Kanske kommer jag snart bo i borgen, som din hustru.
Zaea vände upp blicken och betraktade stjärnorna. Om en stjärna faller skall jag berätta om dig! Men stjärnorna höll sig stilla, och hon tittade på sin älskade igen.
"Jag älskar stjärnorna," sade hon och log. Neno strök henne över kinden.
"Du är en stjärna. Jag älskar dig, Zaea!" Ännu en blomma i min burk.
Han kysste henne på munnen, på halsen, drog av henne manteln och hon lät det ske. Han var allt hon någonsin drömt om.
Sedan satte de sig på bron, med ryggarna lutade mot dess stenräcke. Neno höll armen om henne, för att värma henne.
"Du har löv i håret," sade han.
"Du med!" skrattade Zaea. Jag är så lycklig! Jag önskar att det aldrig tar slut.
"Såg du?" sade Neno. "Ett stjärnfall! Nu får du önska dig någonting."
Zaea rätade på ryggen. Om en stjärna faller...
Hon drog sig undan, ur hans famn, och satte sig mittemot honom. Neno såg frågande på henne.
"Inte en önskan, men jag skall berätta en sak."
Hon tog hans hand och lade den på sin ännu platta mage. Mer behövdes inte.
Han drog åt sig handen som om han bränt sig, och flög upp så hastigt att hon nästan tappade balansen.
"Nej!" sade han bestämt. Han började vanka av och an på bron, följd av Zaeas blick.
"Det är så. Jag är säker." Hennes röst darrade, för hans reaktion var inte som hon väntat. Neno vände sig emot henne, tog tag i hennes arm och drog upp henne på fötter.
"Du ljuger! Du försöker snärja mig. Du försöker få mig att gifta mig med dig, du, en tjänares dotter!" Han spottade ur sig orden, och Zaea bleknade.
"Du sade...du sade att du älskar mig." Rösten var bara en viskning.
"Älskar!" hånade Neno. "Jag är rik. Du är bara en fattig, lättfotad jänta. Gå hem, och försök aldrig ta kontakt med mig igen!" Bryskt släppte han hennes arm igen.
Zaea blundade när hon hörde hans ord. Rösten var hård, utan nåd. Hon hörde orden han sade, orden som för alltid slog hennes liv i spillror och ditt, mitt älskade barn! Hon skulle inte gråta, inte när han såg på. Hon öppnade sina ögon igen, och såg in i ett fientligt ansikte.
"Så det är vad du vill?" Hon tvingade sin röst att låta stadig, trots att hennes kropp var nära att bryta ihop.
"Det kanske inte ens är mitt. Hur skall jag veta, du beter dig som en slampa hos mig, kanske går du även till andra män?"
"Jag...jag älskar dig. Det var därför, bara därför jag gav mig till dig!" Det är inte sant, han älskar mig, han älskar mig, han älskar mig...
"Gav dig? Snarare bjöd ut dig!" väste Neno hårt.
Så drog han handen genom sitt rika hår, drog ett djupt andetag och lugnade ner sig. Zaea grät nu, hopsjunken på bron. Neno satte sig på huk bredvid henne och strök henne över håret.
"Snälla du, gråt inte. Men du måste ju förstå att jag...gudarna, Zaea, vad trodde du egentligen? Att jag skulle gifta mig med dig?"
Hon snyftade så mycket att hon knappt kunde tala.
"Men varför..varför sa..." Varför sa du att du älskar mig? Över hundra blommor i min burk, har du ljugit för mig i tre års tid?
Neno suckade.
"Men du förstår väl att det bara är något man säger. Nåja, jag kan inte träffa dig mer."
Zaea lyfte på blicken, sökte hans blick med sin, men han vände envist bort den.
"Barnet då?"
"Du gör vad du anser lämpligt. Men inte ett ord till någon att det kan vara mitt! Inte ett ord!" Kan vara ditt...det ÄR ditt...jag har aldrig legat hos någon annan man!
Med de orden reste sig Neno och gick fram till sin häst. Han löste upp tyglarna från grenen och svingade sig upp i sadeln. Så gav han henne en sista blick.
"Adjö då."
Inte förrän ljudet av hovslag försvunnit och varit borta i vad som kändes som en evighet reste sig Zaea upp. Hennes mantel låg smutsig och blöt vid hennes fötter, och hon huttrade till. Det var så kallt. Smärtan satt i hela kroppen, men mest ont gjorde det i hjärtat. Hon kunde knappt andas, och något rev och slet henne sönder inifrån. Hon lutade sig över broräcket och kräktes ned i vattnet. Medan hon torkade sig om munnen med ärmen stirrade hon på vattnet där nere, som långsamt virvlade fram förbi stenar och vass. Det förde med sig löv och bark, pinnar och kottar. Zaea tog upp en pinne från bron och slängde i den, och tittade på den när den virvlade bort. Så drog hon ett djupt andetag och bestämde sig.
Vattnet under bron var mörkt och kallt, för månens ljus nådde inte dit. På bron låg en smutsig mantel kvar.
Zaea satt vid sitt fönster och väntade på mörkret. Fönsterluckorna stod öppna, för hon älskade den friska luften som kvällen förde med sig, och vinden som lekte med hennes hår. Tyst betraktade hon skogen utanför. När mörkret föll och månen tänts skulle hon smyga dit, gå in mellan träden och följa bäcken till stenbron. Och där skulle han vänta. På henne.
Deras kärlek var egentligen dömd. Han var rik, nästintill en prins, och han ägde borgar och skogar och marker. Själv var hon bara dotter till hans jägarmästare. Men nu var allt annorlunda.
Hon mindes första gången hon såg honom, hon var bara en flickunge då, och han var så stilig! Förälskelsen slog till rakt i hjärtat, och då han några år senare kom till henne varken kunde eller ville hon säga nej.
Hon var övertygad om att han älskade henne. Han hade sagt det över hundra gånger, hon höll räkningen och lade en ny blomma i en burk för varje gång. Den var snart full.
"Zaea?"
Hon vände på huvudet vid ljudet av faderns röst. Han stod i dörröppningen, med ett fladdrande ljus i handen.
"Jag skall gå och lägga mig nu. Det blir en lång dag imorgon, Neno har bjudit många ädla män på jakt." Ser han inte hur mitt hjärta dunkar när han nämner min älskades namn?
"Ja, far, jag skall snart sova själv. Jag skall bara vänta på stjärnorna." Jag vill se dem tändas, för ikväll väntar jag ett tecken.
Erim log åt sin dotter, vände sig om och stängde tyst dörren. Zaea var hans och hustruns stora skatt, ett barn de fått vänta på i många, långa år. Nu var hon snart giftasvuxen. Erim mindes fortfarande löftet han givit sin nyfödda dotter, att hon själv skulle få välja sin make, och det löftet tänkte han hålla. Han älskade henne för mycket för att tvinga henne till något. Både han och hans hustru, Jidra, anade att Zaeas bröllopsdag närmade sig. Hon lyste av en lycka som bara kunde komma av kärlek.
Så skymtade månen fram mellan trädtopparna, och stjärnorna tändes en efter en. Det var dags. Zaea tog sin mantel och lade den över sina axlar. Hon gläntade på dörren och hörde faderns snarkningar och moderns djupa andetag, och hon log när hon smög sig förbi dem. De skulle inte märka att hon var borta en stund.
Natten var kylig, och det låg höst i luften. Zaea drog sin mantel tätare om kroppen, och fötterna hittade vant stigen som ledde in bland träden. Hon älskade skogen, uppvuxen som hon var vid dess bryn. Stigen var täckt av nyfallna löv, men ännu var kronorna täta, så ljuset var dunkelt. Trots det hade hon inga problem att ta sig fram, och snart hörde hon bäckens porlande. Ljudet var som musik, och hon småsjöng för sig själv när hon följde den nedströms. Den var för djup och för bred för att vada över, så Nenos far hade låtit bygga stenbroar över den vid flera platser i skogen. Det var den tredje bron som var Zaeas och Nenos bro, och hon såg honom stå där och vänta. Hans häst var bunden vid ett träd bredvid, och när hon gick förbi gav hon den en klapp på mulen. Så föll hon i Nenos armar, och han kysste henne.
"Jag har väntat länge!" Men han lät inte arg, snarare lekfull. Zaea lutade sig bakåt och såg in i hans bruna ögon.
"Jag var tvungen att vänta tills far och mor somnat."
Neno lekte med en lock av hennes svarta hår.
"Snart är det för kallt att mötas här. Du får smyga dig till borgen istället." Kanske kommer jag snart bo i borgen, som din hustru.
Zaea vände upp blicken och betraktade stjärnorna. Om en stjärna faller skall jag berätta om dig! Men stjärnorna höll sig stilla, och hon tittade på sin älskade igen.
"Jag älskar stjärnorna," sade hon och log. Neno strök henne över kinden.
"Du är en stjärna. Jag älskar dig, Zaea!" Ännu en blomma i min burk.
Han kysste henne på munnen, på halsen, drog av henne manteln och hon lät det ske. Han var allt hon någonsin drömt om.
Sedan satte de sig på bron, med ryggarna lutade mot dess stenräcke. Neno höll armen om henne, för att värma henne.
"Du har löv i håret," sade han.
"Du med!" skrattade Zaea. Jag är så lycklig! Jag önskar att det aldrig tar slut.
"Såg du?" sade Neno. "Ett stjärnfall! Nu får du önska dig någonting."
Zaea rätade på ryggen. Om en stjärna faller...
Hon drog sig undan, ur hans famn, och satte sig mittemot honom. Neno såg frågande på henne.
"Inte en önskan, men jag skall berätta en sak."
Hon tog hans hand och lade den på sin ännu platta mage. Mer behövdes inte.
Han drog åt sig handen som om han bränt sig, och flög upp så hastigt att hon nästan tappade balansen.
"Nej!" sade han bestämt. Han började vanka av och an på bron, följd av Zaeas blick.
"Det är så. Jag är säker." Hennes röst darrade, för hans reaktion var inte som hon väntat. Neno vände sig emot henne, tog tag i hennes arm och drog upp henne på fötter.
"Du ljuger! Du försöker snärja mig. Du försöker få mig att gifta mig med dig, du, en tjänares dotter!" Han spottade ur sig orden, och Zaea bleknade.
"Du sade...du sade att du älskar mig." Rösten var bara en viskning.
"Älskar!" hånade Neno. "Jag är rik. Du är bara en fattig, lättfotad jänta. Gå hem, och försök aldrig ta kontakt med mig igen!" Bryskt släppte han hennes arm igen.
Zaea blundade när hon hörde hans ord. Rösten var hård, utan nåd. Hon hörde orden han sade, orden som för alltid slog hennes liv i spillror och ditt, mitt älskade barn! Hon skulle inte gråta, inte när han såg på. Hon öppnade sina ögon igen, och såg in i ett fientligt ansikte.
"Så det är vad du vill?" Hon tvingade sin röst att låta stadig, trots att hennes kropp var nära att bryta ihop.
"Det kanske inte ens är mitt. Hur skall jag veta, du beter dig som en slampa hos mig, kanske går du även till andra män?"
"Jag...jag älskar dig. Det var därför, bara därför jag gav mig till dig!" Det är inte sant, han älskar mig, han älskar mig, han älskar mig...
"Gav dig? Snarare bjöd ut dig!" väste Neno hårt.
Så drog han handen genom sitt rika hår, drog ett djupt andetag och lugnade ner sig. Zaea grät nu, hopsjunken på bron. Neno satte sig på huk bredvid henne och strök henne över håret.
"Snälla du, gråt inte. Men du måste ju förstå att jag...gudarna, Zaea, vad trodde du egentligen? Att jag skulle gifta mig med dig?"
Hon snyftade så mycket att hon knappt kunde tala.
"Men varför..varför sa..." Varför sa du att du älskar mig? Över hundra blommor i min burk, har du ljugit för mig i tre års tid?
Neno suckade.
"Men du förstår väl att det bara är något man säger. Nåja, jag kan inte träffa dig mer."
Zaea lyfte på blicken, sökte hans blick med sin, men han vände envist bort den.
"Barnet då?"
"Du gör vad du anser lämpligt. Men inte ett ord till någon att det kan vara mitt! Inte ett ord!" Kan vara ditt...det ÄR ditt...jag har aldrig legat hos någon annan man!
Med de orden reste sig Neno och gick fram till sin häst. Han löste upp tyglarna från grenen och svingade sig upp i sadeln. Så gav han henne en sista blick.
"Adjö då."
Inte förrän ljudet av hovslag försvunnit och varit borta i vad som kändes som en evighet reste sig Zaea upp. Hennes mantel låg smutsig och blöt vid hennes fötter, och hon huttrade till. Det var så kallt. Smärtan satt i hela kroppen, men mest ont gjorde det i hjärtat. Hon kunde knappt andas, och något rev och slet henne sönder inifrån. Hon lutade sig över broräcket och kräktes ned i vattnet. Medan hon torkade sig om munnen med ärmen stirrade hon på vattnet där nere, som långsamt virvlade fram förbi stenar och vass. Det förde med sig löv och bark, pinnar och kottar. Zaea tog upp en pinne från bron och slängde i den, och tittade på den när den virvlade bort. Så drog hon ett djupt andetag och bestämde sig.
Vattnet under bron var mörkt och kallt, för månens ljus nådde inte dit. På bron låg en smutsig mantel kvar.